Gästbloggen
4 december 2014, 20:14
Apropå ryttarvikt: "Ni vet inte vad ni pratar om"

OM DENNA GÄSTBLOGG
Emilie Persson vet hur det är att vara ryttare och att leva med övervikt. För henne gick mobbningen så långt att hon genomgick en gastric bypass-operation. Läs om hennes erfarenheter här.
Ett starkt ämne som cirkulerat i hästvärlden nu, i alla fall i den digitala, är övervikt och den bild vi hästtjejer har angående våra kroppar. Det som gör mig mest upprörd är att många av dem som sitter och kommenterar alla dessa inlägg, har åsikter och framför allt skriver inläggen, inte alls har drabbats av detta. De vet inte hur det är att vara personen i kroppen som har x antal kilon extra, men det vet jag!
De har ingen jävla aning (ursäkta min svordom) om hur det är att vara överviktig, hur man mår när man inte ser ut som alla andra smala tjejer, hur det känns att gå in i en ridsportbutik för att handla ridkläder och det inte finns något som passar. När man ska köpa en kavaj och knappt ens herrmodellerna funkar.
Det är lågt att då säga att en människa som är fet inte ska få rida – ja absolut, jag tycker inte heller alltid att alla ekipage är okej ur djursynpunkt, men att man sen ändå har mage att sitta och kommentera personers vikt sådär i media, det är vågat!
Jag tänker höja min röst, ta tillvara på den möjlighet jag har att sprida min erfarenhet av att faktiskt ha varit en av de feta människor som ni anser inte platsar i ridsporten. Framför allt säger ni att mobbning inte finns, men det ska jag tamejtusan säga att det gör.
Inom ridsporten finns det mobbning på hög nivå och den slår oftast miljoner gånger hårdare mot en människa – då kommentarer som "du är djurplågare", "du är för fet för hästens bästa" eller varför inte "konstigt att inte ryggen går av" kan flöda in. Då slår man inte bara denna överviktiga människa i magen och försöker trycka ner personen i skorna, man yrkar även på djurplågeri.
Jag minns att dessa kommentarer slog hårdare emot mig då hästarna var och är mitt allt, att någon skulle se mig som en djurplågare var det sista jag ville.
Jag minns när jag gick på dessa möten för att få beviljad magsäcksoperation, hur jag slets mellan vad jag innerst inne ville och vad jag gjorde för att bli accepterad. Självklart gjorde jag det för min kropps skull, men synen som andra hade på mig tärde nog mer.
Att få möjligheten att vara som alla andra, passa in i den "vanliga modellen" och kunna få möjlighet att rida med samma snygga kläder, i samma snygga sadlar och slippa alla glåpord som kunde komma från både vänner, bekanta, läsare och ibland även lärare – det sporrade mig mer att faktiskt genomföra en operation.
Jag har varit där, jag har mått som en j-vla kratta, och även om jag idag väger x antal kilon mindre tänker jag aldrig sluta stå upp för personer med övervikt!
/Emilie
Här hittar du ursprungsinlägget i Emelies blogg.
Läs mer i papperstidningen
I nummer 6 2014 av tidningen Hippson, som kommer till prenumeranterna i dagarna och finns i butik från tisdag, finns en lång artikel om ryttarvikt. Går det att säga hur mycket en häst orkar bära? Och vad blir de psykologiska konsekvenserna av viktgränser och invägningar?
Mer om innehållet i tidningen – och hur du beställer
ANNONS:
ANNONS: