Är det dags att reformera svensk dressyr?

Diskussionen inom dressyren i dag handlar enbart om tävling. Tävlingsmomentet är förvisso en viktig del av ridningen, men den skall till en början vara ett naturligt inslag i grundutbildningen.
Det innebär ett stort ansvar att ha hand om och arbeta en häst. Detta kräver
att man börjar med att lära sig hur hästen fungerar både mentalt och
fysiologiskt. I samband med detta lär man sig också ridningens ABC.
 
När man fått en tillräckligt bra grund att stå på kommer tävlingsmomentet in, både som en stimulans och som en kunskapskontroll. Dressyrprogrammen är uppbyggda så att de skall vara vägledande i hur hästen skall utbildas och skall alltså betraktas i första hand som läromedel. Detta gäller de nationella klasserna. När man kommit så långt som till de internationella klasserna (St:G - GP) börjar den verkliga sporten.
 
Men nu har elittänkandet kommit ända ner till de lättare klasserna, med kval ända från LA till MsvB. Motivet till detta är att man vill förbättra standarden, för att i första hand få en bättre kvalitet i de högre klasserna och dessutom skona hästar från dålig ridning.
Dagens nivå och smala representation på elitnivå måste givetvis förbättras. Men frågan är om man inte går bakvägen. För att få en bra elit krävs en bred och framför allt engagerad och entusiastisk bredd.
 
Jag tror inte att argumentet om skydd för hästarna väger särskilt tungt. Den ryttare som rider på ett sådant sätt på dressyrbanan får nog reda på detta genom domsluten. Och de ryttare som verkligen misshandlar sina hästar lär vi inte få se på tävlingsbanan.
Det klagas på att det arrangeras för lite tävlingar. Detta är ju också ett tecken på att man har misslyckats att engagera folksporten. Det blir bara ett fåtal styrelsemedlemmar som får göra allt arbete.
Jag tror att vi måste försöka engagera flera i den sociala delen av ridningen. Vi måste få en närmare kontakt mellan sport och ridning.
 
Dressyrkommittén (DK) i dag är i första hand inriktad på arbete med elitsporten. All information vi får därifrån handlar om landslag, elitgrupper eller nya tävlingsbestämmelser.
Längre tillbaka bestod DK av ett stort antal medlemmar. Alla delar av sporten var representerade - tränarklubben, aveln, distrikten, ponny, juniorer/young rider, eliten. Detta innebar långa och kanske ibland tröttande möten. Men alla var med och kände att de deltog i den totala verksamheten.
 
Detta borde vi försöka återställa. Men för att det inte skall bli för tungarbetat skulle vi införa en grupp, som i första hand arbetade med basverksamheten och det som vi i dag av någon anledning kallar regional tävling. Då kan vi förhoppningsvis, genom samverkan med distrikten, få en större uppslutning som kan generera en bredare elit.