Att ge tillbaka

Nu är jag tillbaka i regnet i Portugal efter en träningshelg i Örebro. Ni kanske har sett att vi har haft galet mycket regn och olika stormar senaste veckorna. Vidrigt! Vi har tack och lov klarat oss rätt bra i norra Portugal, värre i centrala delarna där byggnader blåst sönder, översvämningar och annat elände. Helt klart värsta vintern sedan jag flyttade hit. Ändå tacksam över att ha hästarna på en så fantastisk anläggning där vi har hagar som fixar allt regn, banor med tak så vi kan hålla igång och träna som vanligt och jag har en torr och varm bostad som taket sitter kvar på.

Det är snart 9 år sedan jag åkte till Örebro första gången räknade jag och Linnea Lycke ut (okej, mest Linnea!) – och det är alltid lika roligt att komma dit. Många av människorna, inte bara ryttarna – utan föräldrar, ridskoleägare och sambos – har blivit väldigt nära vänner. Hur häftigt är det inte i hästvärlden att vi får lära känna så många härliga individer som berikar ens liv?

Som vanligt väldigt trevligt häng och jätteroliga lektioner. Det var allt från 8-åriga Evelyn till landslagsryttarna Emma och Therese och allt där emellan. Till exempel entusiastiska Kristina och Annika som hade varsin fjording och var så peppiga mot varandra. Mycket ambitiösa och tog åt sig av allt man sa, två kamrater som hittat WE lite senare i livet. WE är helt enkelt världens bästa gren där alla kan vara med och utmana sig, vilken nivå man än är på. Det är så mycket teamwork, lydnad och precision och bara att gå från trav till galopp blir som en helt ny dimension. Samma sak att börja rida på enhandsfattning blir en helt ny nivå, man kan få en annan reaktion i kontakten och helt plötsligt går det inte att styra. Då får man fundera, testa och utforska vidare på det nya trappsteget. Så kul! Och när man är på allra högsta nivå finns det så många detaljer att slipa vidare på, bli ännu mer exakt och få kvickare reaktioner, mer styrka, rakare byten och så vidare och vidare. 

Väldigt kul att intresset har växt så mycket på junior och yr-sidan. Jag tror tjejernas deltagande på EM i somras har gjort att intresset har växt om än mer och så kul att se duktiga Alma med Globo som kom och red två dagar (som har en jättefin intervju på Hippson denna vecka, in och läs HÄR!). Många yngre som tränar inför SM och även om det inte är jättemånga som rider byten än, så är jag övertygad om att vi kommer ha ett starkt lag kommande mästerskap. Väldigt bra initiativ av Per Wolde som ordnat ett stipendiat som faktiskt gick till just Alma. Jag funderar på vad man själv kan göra och har en ungefärlig plan. Kommer dela mer info när jag har alla detaljer klara! Jag tänker tillbaka på de chanser och möjligheter jag fick som ung ryttare och hur små gester betydde hela världen när man fick känslan av att någon trodde på en. 

Glömmer aldrig den gången jag fick ett träns av min stränga dressyrtränare Andreas Hesse. Jag var nog 11 år och kämpade på med min envisa foderponny Joyride. Andreas var alltid snäll mot mig, men man hade en otrolig respekt och hörde ofta hur han höjde rösten mot de vuxna ryttarna. Under en lektion sa han att mina tyglar inte var bra, det skulle vara riktiga lädertyglar och han skulle ta med ett par nästa gång han kom. Då han kom nästa gång hade han med sig ett brunt träns med tillhörande tyglar som jag fick! Även om jag fick ont i fingrarna då tyglarna var för breda för mina barnhänder, så var det en av de finaste gåvor jag fått. Just för att det kändes som att Andreas tyckte jag var värd att satsa lite extra på, så pass att jag var värd ett träns. 

Eller den gången när jag var kanske runt 13 år och Micke Schultz hade regelbundna hoppträningar på Piteå Ridklubb. Jag hängde i ridhuset varje träning från det att jag var väldigt ung, även om jag inte red själv till en början. Från första till sista grupp var jag där, sprang så fort en bom föll och hjälpte alltid till att bygga fram och bort. Jag försökte suga i mig allt som Micke sa och tittade på de olika ryttarna, för att en dag kanske kunna rida lika bra. Micke uppmärksammade mitt intresse och då hade jag precis blivit kvalificerad och fått plats i en grupp med min första egna ponny Cocktail. Han sa att som tack för att jag alltid hjälpte till så mycket och var ambitiös, skulle jag få en gratis lektion! Jag sa nog artigt tack och blev lite röd om kinderna, men inombords var det som att jag blivit tilldelad en OS-medalj. Jag svävade på moln i veckor och blev om möjligt ännu snabbare på att springa fram till rivna hinder. 

Ett av de tillfällen som gjort störst avtryck för mig var när jag åkte till min tränare Maria Eriksson för första gången. Jag hade med mig min mammas häst Benzon och var 15 år gammal. Mamma kände Maria och via den vägen hade jag lyckats få en praktikplats på hennes ridgymnasium i en vecka. Det var långa dagar och slitigt jobb, men jag fick rida lektion varje dag och jag var i himlen. Bara njöt av all kunskap som fanns runt mig på detta ställe, men man hade en otrolig respekt för Maria och försökte göra allt perfekt, så hon skulle tycka man gjorde ett bra jobb. Hon är inte direkt känd för att kasta ur sig beröm hit och dit, men jag tänkte om hon inte klagade så var det nog bra. Morgonkaffet var en av de bästa stunderna på dagen, efter att Maria ridit en häst och gymnasieeleverna gjorde sig redo för sin först lektion. Då satt vi i sadelkammaren och drack kaffe (lärde mig dricka kaffe denna vecka, även om jag tyckte det var rätt äckligt, men ville inte vara en mes) då Maria och hennes man Björn kunde grotta ner sig i allt möjligt under 15-20 minuter. De vanligaste felen eleverna gör i en skänkelvikning, Isabell Werths ritt i världscupen eller vad som är bästa vinkeln på en hov. En vecka flög iväg och jag nästan grät när mamma kom för att hämta mig, jag hade lärt mig så mycket och ville bara ha mer. Maria skrev sedan i sitt mejl med utvärderingen att jag var välkommen tillbaka och kunde få jobba mot lektioner när jag ville (är det ens lagligt nu för tiden eller måste man skatta på det?). Jag undrar om hon anade hur mycket mer hon skulle se av mig när hon skrev det mejlet, för jag tog orden bokstavligt och var där varje lov, praktik och helg som mina föräldrar ställde upp på att köra mig (tack!). Utan den där inbjudan hade jag kanske inte varit där jag är idag och jag evigt tacksam för att ha henne som mentor än idag. 

Nu när jag inte längre är barn eller ungdom, utan faktiskt vuxen (say whaaaaat?) så vore det fint att ge tillbaka till dagens ungdomar och kanske vara en liten del i någons pussel som gör att man vågar satsa vidare, just för att de känner att det finns någon som tror på dem. 

Ha en härlig vecka allihopa,
Astrid