Att misslyckas

Hej!

När jag började blogga så bestämde jag mig för att mina inlägg skulle handla om vardagen på veterinärprogrammet, hästvård och även hästsport eftersom jag själv tävlingsrider i dressyr. Som läsare kanske man lätt uppfattar att allt "alltid" går så bra eftersom jag oftast skriver om saker som går bra. Men så är ju självklart inte fallet - man kan dock välja hur personlig man vill vara när man bloggar, och vad man vill berätta om. Detta är ett långt inlägg men om ni vill läsa en personlig story, fortsätt.

Jag börjar efter snart 5 år på veterinärprogrammet se "ljuset" i tunneln. Jag kommer bli veterinär, jag har en häst som är frisk och som går att rida och tävla på och jag ska i juni börja arbeta som hästveterinär. Med detta inlägg så vill jag belysa att saker inte alltid varit så. Det har ordagrant varit blod, svett och tårar för att komma hit och vid mer än ett tillfälle så trodde jag att jag aldrig skulle bli veterinär.

Mycket på veterinärprogrammet har under åren varit fantastiskt bra. Jag har haft många stöttande och peppande lärare. Sen har det också funnits lärare som man undrar om de verkligen vill vara lärare. Nu ska jag berätta om min allra första tenta på veterinärprogrammet. En muntlig tenta som sänkte mitt självförtroende i botten och bidrog till att jag under flera års tid fick magknip och mådde illa inför varje muntlig tentamen.

Jag flyttade till Uppsala som 19-åring. Jag hade fått mina toppbetyg och varit inställd på att bli veterinär sedan barnsben. Jag kände ingen i klassen och för mig var hela flytten/nytt ställe/nya vänner en väldigt stor förändring i mitt liv. Redan första veckan började vi trimmas i anatomi. Vi fick ett kompendie med flera hundra glosor på latin som vi hade ca 2 veckor på oss att lära oss. Vi skulle lära oss skelett samt alla inre organ, kärl osv. Vi tränade genom dissektioner på minkar och rävar.

Jag kommer ihåg att det var svårt att lära mig namnen på alla andra studenter, och det var svårt att koncentrera sig på att lära sig anatomi samtidigt som man skulle vara trevlig och jobba ihop i grupp med folk man inte kände. Man ville ju lära sig saker, men inte ta för mycket plats osv...Sen fick man ju för sig direkt att alla andra kunde mycket mer saker än vad man själv kunde.

På tentamensdagen blev vi indelade i grupper om tre. Jag hade pluggat massor och kunde varenda glosa i kompendiet. Men jag märkte hur jag blev extremt nervös av stämningen när jag kom till tentan. Alla var uppstissade och när jag gick upp mot tentamenssalen så möttes jag av kursare med ett stort smajl, de hade klarat sig. Nu var det min tur och jag kände hur nervositeten växte.

Jag fick gå in i ett rum där jag blev tilldelad en mink eller en räv, kommer inte ihåg. Jag fick ett organsystem tilldelat mig samt lite annat som jag skulle redogöra för. Läraren sa att jag fick fundera i 5 min sen skulle hon komma tillbaka och lyssna på min redogörelse. Vi var 3 studenter i rummet och alla fick lite olika områden att redögöra för. Vi skulle dessutom få stickfrågor från varandras områden för att checka av att vi kunde "allt" och inte bara hade haft tur med det området vi blev tilldelade.

När läraren gick ut började jag frenetiskt skriva ner saker på stödpappret jag hade framför mig. Helt plötsligt kände jag hur det stod still i huvudet. Det knep sig i magen och jag kom bara på ungefär varannan glosa av det jag hade pluggat in. Det som hände mig nu är ett välkänt fenomen, en så kallad "tentablock". Jag blev stressad över att orden försvann, och då försvann de bara ännu längre bort, JAG KUNDE JU DET HÄR som ett rinnande vatten igår!

Jag tittade på klockan och insåg att läraren skulle komma tillbaka när som helst. När hon kom in fick jag självklart börja att redovisa. Det gick sådär. Jag fick fram en hel del saker, men jag fick inte fram allt jag kunde. Ingen i rummet kunde nog undgå att jag var nervös och att orden svek mig. Lärararen hoppade istället över till de andra två eleverna som fick redovisa istället och sa till mig att hon skulle ta mig sist.

Jag beskådade mina kursare som svarade på fråga efter fråga och blev alltmer nervös av att det snart var min tur "igen". Som tur var kände jag ändå hur glosorna kom tillbaka och jag började få upp hoppet om att faktiskt klara mig. nu hade jag ju kommit på det där som jag först glömt, så om jag bara berättar om det så är det nog lungt...

Tyvärr hade läraren en annan plan. Jag fick inte berätta det som jag svarat fel på och som jag nu kom ihåg, utan jag fick en helt ny uppgift som jag inte fick förbereda. "Eftersom du Izabella verkar osäker och har svarat en del fel så får du istället det här torkade hjärtat av mig. Nu vill jag att du redogör för hjärtats anatomi samt placering i hunden. Placera hjärtat inuti det där skelettet där, precis som det skulle ha suttit på en levande hund" sa läraren...

Jag kände hur paniken växte igen, jag tog det torkade hjärtat i handen, och istället för att låta mig tänka en stund och ge mig tid att placera hjärtat i hunden så började läraren ställa frågor direkt. Hon matade mig med en massa frågor som jag inte förstått ingick i tentan. Ingen av de andra eleverna behövde göra denna "extra-uppgift". Frågorna kom tätare och snabbare och tillslut blev jag så stressad att jag började gråta och sa att jag inte förstod vad hon ville få ut.

Läraren sa iskallt "okej det räcker nu", lämnade rummet och gick ut för att överlägga. De andra två eleverna i rummet (som jag knappt kände vid tillfället eftersom det bara gått 2 veckor på veterinärprogrammet) kommenterade direkt att det var konstigt att jag fått en ny, annan uppgift, och att de inte heller kunde svara på de frågorna jag hade fått. När läraren kom in meddelade hon att mina kursare klarat sig men att jag var underkänd. "Men jag kan berätta allt det som jag glömde i början, jag fick en blockering och jag kommer ihåg det nu". Men enligt läraren spelade det ingen roll, för procentuellt sätt skulle jag ändå inte komma upp i 67% och nu var det som det var, sen gick hon ut ur rummet, utan ETT enda tröstande ord, och lämnade en gråtande elev, som var jag.

Jag kände mig så dålig!!! Totalt var vi 3 st av 100 som inte klarat tentan, och jag var en av dem! Vilket totalt misslyckande. Jag intalade mig själv att jag inte platsade på utbildningen och att jag aldrig skulle klara av det. Om jag inte ens klarade den första tentan, hur skulle jag klara av 5,5 år? Denna otröstande, opeppande lärarattityd fick mig att må illa och känna att jag bara ville bort från SLU, bort från alla duktiga elever där jag uppenbarligen inte hörde hemma.

Jag ringde till mamma och pappa och grät, åkte hem till Arboga och fick tröst. När pappa frågade hur många som kuggat och jag berättade att vi "bara" var 3 av 100, så märkte jag hur pappa blev oroad över hur det skulle gå för mig. Men samtidigt blev han och mamma upprörda över hur jag hade blivit behandlad och krävde att jag skulle prata med kursledaren. Jag vågar inte ringa, klargjorde jag. Men då sa mamma att hon minsann skulle ringa om inte jag gjorde det. Om det är något man inte vill, så är det att ens mamma ska ringa och vara upprörd "åt en själv", framförallt när man är 19 år gammal och borde kunnat hantera det själv. Dessutom är min mors finska påbrå inte alltid till en fördel när hon blir upprörd:P Så jag bestämde mig för att prata med kursledaren själv.

Jag tog mig mod till att ringa kursledaren och ge min version av storyn, vilken gick ut på att allt egentligen grundade sig på en tentablock, och att jag kände mig orättvist behandlad eftersom jag dels inte fått tillräcklig betänketid, och dessutom blev matad med frågor samtidigt som jag i princip grät av stress. Jag berättade att jag inte fått någon förståelse eller medömkan. Jag krävde att få en annan lärare på omtentan, vilket jag också fick.

Varje kväll i en hel vecka hängde jag i dissektionssalen bland alla kadaver. Jag tränade in det där "jäkla" gloskompendiet 10 ggr om och bestämde mig för att jag skulle klara det. När jag kom till omtentan fick jag ett helt annat bemötande. Jag skulle examineras av Lisa Persson och Elisbeth Ekstedt, två fantastiska lärare med enorm erfarenhet av stressade elever. Dessutom har de förmågan att kunna skilja på stress och okunskap! Förhöret inleddes med ett "Välkommen". Jag fick sedan flera lugnande ord av båda lärarna som berättade att jag inte behövde vara nervös, de förstod hur det kändes och jag behövde inte stressa. Om jag fick en blockering kunde jag hoppa över den glosan och sedan komma tillbaka till den. De trodde på mig och jag fick deras stöd! Jag kände hur min "kräkreflex" som varit på hela morgonen plötsligt försvann. Jag essade varenda glosa och fick beröm. "Du kan ju det här, bra jobbat tjejen, du har ingen anledning till alla vara nervös alls, och du är inte alls sämre än någon annan. LYCKA TILL".

Jag gick därifrån lycklig, men en tro av att "jag kan fixa det här". Men under de tre följande åren fick jag fortfarande magknip och mådde illa innan varje muntlig tentamen. Det startades upp av den där hemska, onödiga händelsen, som körde mitt självförtroende i botten. Varje gång jag såg läraren fick jag dessutom hjärtklappning. Läraren jobbar inte på skolan längre, men när jag ibland stött på personen har jag känt mig illa till mods, trots att det gått flera år. För mig var det uppenbarligen en stor sak som mitt "mind" kommer ihåg som igår...Man kan faktiskt kugga någon utan att vara otrevlig genom att förklara elevens brister och istället peppa och hjälpa. Hade jag inte haft stöttning kanske jag hade lagt ner där och då.

Tänk vilken inverkan vissa händelser kan ha på ens liv, och hur viktigt det är att man får en bra start och att man har stöttande personer runt omkring sig. Det är som ni kanske hört ingen hemlighet att extremt många elever på veterinärprogrammet känner prestationsångest, lider av stressymptom och mår dåligt. Jag ville med denna story berätta att jag är en av dem som flera gånger misslyckats, för att sedan lyckas med annat. Det är inte hela världen, man kommer igen, och man kan lyckas trots att ingen tror på en från början! Glöm inte att: "whatever does not kill you makes you stronger". Idag mår jag bra, allt flyter på och jag är väldigt lycklig, men det beror säkert på att jag tagit mig igenom flera jobbiga situationer för att bli stark!

Om man är ledsen eller känner sig dålig så har jag ett tips. Träffa en häst:

/Izabella