Att orka resa på sig.

Jag tror att jag startade min första blogg 2008. Då var det inte så vanligt med bloggar och speciellt inte hästbloggar. Blondinbella visste jag inte ens vem det var... Bloggen utvecklades i rask takt. Jag bytte bloggportaler och hamnade till sist där jag bloggar nu. Det var roligt att blogga och stämningen var bra.

Under 2009 var det något som förändrades i kommentatorsfältet. Jag fick flera "anonyma" kommentarer där det stod "fyfan vad dåligt du rider, stackars ponnyer" och "sälj ponny och köp en häst, du är enorm!!!". Den sistnämnda och fler andra kommentarer där det stod hur fet/tjock/mullig jag var tog väldigt hårt då jag hade minskat ungefär 20 kilo i vikt... Jag var/är medveten om att jag inte är någon speta men det är min ensak, tyvärr förstår många inte det.

Under denna perioden mådde jag riktigt dåligt. Efter att de första elaka kommentarerna började rulla in frågade jag mamma under varje ridpass om jag verkligen inte var för stor för min ponny. Jag hade redan då väldigt låg självkänsla och lågt självförtroende så minsta lilla sak kunde sparka ner mig på marken och det var tungt att orka resa på sig igen. Var det verkligen värt att öppna sig så på en blogg när man fick kommentarer som dessa? För trots att det var två elaka kommentarer och femton positiva var det ju de negativa man kom ihåg.

- Två kommentarer jag fick

Självkänslan drabbade tävlingsresultaten. Det drabbade mitt tänk, allt vändes till något negativt. Jag avskydde att gå på stan bland massa människor och hela mitt sociala liv blev ganska drabbat. Men till slut vände det och jag blev lite starkare. Kämpade mig upp från marken och satte ner foten. Detta var inte okej.

Varför skrev människor dessa kommentarer? Alla jag pratade med sa samma sak, avundsjuka. Jag skrev om mina två ponnyer, vi tävlade och hade roligt. Jag hade fin utrustning jag hade köpt själv (men trots det var jag "en bortskämd unge"). Den som skrev de värsta kommentarerna avslöjade jag och det visade sig vara en person i samma ridklubb, något jag inte hade förväntat mig.

Jag öppnade mig för mina bloggläsare och skrev ett inlägg om min resa där jag berättade allt i princip. Varför jag såg ut som jag gjorde fast jag tränade sex dagar i veckan och åt bra mat. Resultatet blev 95 stöttande kommentarer och 0 negativa.

Idag märker jag att dessa negativa kommentarer på något konstigt sätt har stärkt mig som person. Jag har under året som gått suttit i en bloggmonter på Eurohorse och jobbat hela sommaren inom serviceyrket på Nordens största nöjesfält samt på en annan arbetsplats där jag sa upp mig efter en vecka. Jag vågade säga upp mig för jag tolererade inte sättet jag blev behandlad på. Även om min självkänsla och mitt självfortroende ibland är väldigt lågt så är jag som sagt idag en starkare person.

Tänk om jag hade tagit bort bloggen? Då hade jag aldrig blivit inbjuden som bloggare på Göteborg Horse Show i februari, jag hade aldrig blivit officiell bloggare för samma hästfest nästa år. Intervjun med mig i Hippson Magazine nr3 i år hade nog varit ogjord och likaså omnämnandet i Expressens hästmagasin Hästar&Ridning. Hade inte blivit kontaktad av Göteborgs-Posten för att medverka i en sak.. Alla fantastiska vänner jag har funnit hade jag inte känt idag. Jag hade nog inte heller varit nystartade företagare.

Allting har en baksida och detta är bloggarnas. Många säger "man vänjer sig" men det gör man inte. För det är inte rätt att någon ska kunna sitta bakom sin datorskärm och skriva elaka saker. Jag lyckades vända allt men det är inte alla som gör det. Trots att jag inte tar det lika hårt idag så gör det ju fortfarande ont att få en tråkig kommentar. Men tyvärr är det så. När båda mina hästar var skadade fick jag också en drös med kommentarer om allt från att jag gjorde fel som anlitade de och de veterinärerna eller var för okunniga när vi åkte in till veterinären för att kolla så allt stämde med Twiggy. Vilket det inte gjorde eftersom att vi hittade en äggstockstumör...