Att tro på sig själv

Redan i början av högstadiet brukade min samhällskunskapslärare klappa mig på axeln och säga;

- Du kan Karin och det vet du. Du måste bara tro mer på dig själv.

Jag brukade alltid dra med mig mina kompisar till bänkarna längst bak i klassrummet, i hopp om att läraren inte skulle se oss och jag skulle slippa svara på frågor. Men vi syntes visst lika tydlgt som resten av klassen och när frågorna kom svarade jag inte, trots att jag så väl visste det rätta svaret. Mina betyg var inte dåliga, men sista terminen i nian höjde jag mig i sju ämnen. Jag vågade börja ta för mig.

Att tro på mig själv är något jag alltid har varit dålig på. Jag har alltid fokuserat för mycket på vad andra ska tycka och tänka. Nu när jag är sex år äldre och klokare vet jag att man faktiskt går i skolan för att lära sig saker. Därför är det inte så konstigt att jag inte kunde uttala ett tyskt ord korrekt eller veta hur många invånare Ryssland har. Min första tanke när jag hade beslutat mig om att förlänga gymnasiet en termin var "vad ska alla andra säga?". Frågan är varför det ens är intressant att veta? Idag vet jag att det var det bästa beslut jag kunde ta för min egen skull. Men också att dessa människor inte har en blekaste aning om vad som egentligen har hänt i vår och anledningen till att allt blev som det blev. Sedan har jag märkt att många i min ålder tycker jag är dum, men det är deras problem.

Det här är något jag hela tiden arbetar med. Att försöka höja min självkänsla och lita mer på mig själv. Oavsett om det gäller skolan, i sadeln eller i det vardagliga livet. Just nu vill jag inte ha någon (mer än mamma/annan släkting) som kollar på mig när jag rider. Jag stället för höga krav på mig och hästen. Något som är "fel fel fel", för att citera Fem myror är fler än fyra elefanter. Bara jag som ska få in det i mitt huvud också.

"Om du inte tror på dig själv, hur ska du då förvänta dig att någon annan gör det?"

Ett av de bästa citaten som dagligen snurrar runt i mitt huvud. Om jag inte litar på mig själv, varför ska jag då kräva att min häst gör det? Eller någon annan person. Vad har jag för anledning att inte lita på mig själv, ska jag vara ärlig kan jag inte ens svaret på den frågan. Men jag tror att mycket beror på dagens samhälle. Man får inte vara duktig, man får inte lyckas och det får inte gå bra för en. Istället ska allt bara vara mellanmjölk.

Idag insåg jag vad fel jag har om mig själv. När jag satt i bilen på väg hem från Scandinavium där jag var på möte med GHS/Got Event på förmiddagen. Ett möte där de frågade om jag var intresserad av att arbeta lite smått för för dem. Svaret är ganska självklart, jag är inte den som tackar nej till jobb. Speciellt inte när det är något som ligger mig varmt om hjärtat.

Allting kretsar inte runt betyg eller att göra allt så fort som möjligt. Det som betyder är något är ens egen inställning och vad man gör av de chanser man får. Oavsett vad det är.

Jag heter Karin Warnmark och fyllde 20 år för knappt en vecka sedan. 2009 kom jag till finalen i Göteborgs-Postens fototävling "Lilla årets bild". Min vinst var att få vara med en fotograf en dag och min dröm blev sann när jag fick vara med under Göteborg Horse Show 2010. Lagom till hästshowen året därpå blev jag tillsammans med ex antal andra bloggare kontaktad om jag ville blogga från hästshowen. Jag svarade ja och tänkte att nu ska jag göra det här bra. Vilket jag också gjorde. Förra våren sökte jag även två jobb och fick båda två. Det ena på Liseberg med 8000 sökande.

- Bilden jag kom till final med i fototävlingen. Har mycket att tacka katten på bilden för. 

I år var jag den som blev officiell bloggare på GHS. Månaden innan satt jag i pressrummet på Globen och såg Roffe ta emot Jerringpriset. I vår har jag gjort diverse roliga frilansjobb och nu ska jag börja bli aktiv på GHS hemsida. Om några veckor är jag intervjuad i en tidning och på min hylla här bredvid har jag fler intervjuer jag har gjort.

Enligt många får man inte säga så här eller knappt skriva de två senaste styckena. Men finns det någon anledning att inte vara stolt över mig själv? Att fortsätta vara den tysta och blyga Karin som jag var fram tills för två år sen, då människor runt om kring började tro på det jag gjorde? Nej, det finns det verkligen inte. Det är en av många positiva saker jag har fått höra i år, att jag har växt i mig själv. Men som den självkritiker jag är väljer jag att ignorera sådant, nu är det slut på det.

Därför vill jag säga tack till alla er som har trott på mig. Familj som lärare, arbetsgivare, företagare, vänner och bloggläsare. Tack för att ni har trott på mig själv när jag inte gjorde det.

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om att jag måste våga utmana mig mer. Något jag har lyckats med. Nu blir nästa steg att tro på mig själv och det ska gå lika bra det. Med rätt inställning är det inte mycket som är omöjligt. Kom ihåg det, för det ska jag göra.