Att våga – även när kroppen förändras

Att vara ryttare handlar i grunden om mod.

Mod att sitta upp.

Mod att misslyckas.

Mod att fortsätta när kroppen vill annat.

För mig fick ordet våga en ny innebörd min kropp upprepade gånger förändras i grunden. En stomi blev en del av mitt liv – inte som ett val, utan som en nödvändighet för att överleva. Stora delar av tarmen var uppäten och det fanns helt enkelt ingen annan utväg längre. Plötsligt handlade mod inte längre bara om höga klasser, svårigheter eller resultat, utan om något mycket mer grundläggande: att våga fortsätta vara den ryttare jag är.

Våga lita på kroppen igen

Efter sjukdom och kirurgi är det lätt att börja se kroppen som ett problem. Något opålitligt. Något man ständigt måste kontrollera. För mig finns dessutom känslan av ytterligare nervnedsättning – ett lågmält men närvarande brus i vardagen. Signaler som inte alltid når fram. Styrka och kontroll som kan variera från dag till dag.

Och så den sjunde stora buköppningen. Ännu ett ingrepp. Ännu ett ärr.

Varje operation kräver ett nytt förtroende för kroppen. Varje ärr är ett kvitto på överlevnad, men också en påminnelse om sårbarhet.

Men i ridningen finns inget utrymme för ständig rädsla. Hästen känner tvekan direkt.

Jag har fått bygga upp tilliten på nytt – precis som med en ung häst. Steg för steg. Med tydlighet, respekt och utan att pressa fram något kroppen inte är redo för. Den fungerar annorlunda idag, ja – men jag är kan. Jag är.jag törs.

Våga anpassa utan att be om ursäkt

I hästvärlden är vi vana vid att anpassa: sadlar, träningsupplägg, foderstater, viloperioder. Ändå kan det vara svårare att tillåta sig själv samma självklarhet.

Att rida med stomi kommer att innebära praktiska justeringar – kläder, planering, ökad lyhördhet för kroppens signaler. Men anpassning är inte ett steg bakåt. Det är en väg mot professionalism.

En ryttare som känner sin kropp och tar ansvar för den är inte svag. Den är hållbar.

{{ AD }}

Våga se skammen – och inte styras av den

Skam är kanske den mest tysta följeslagaren vid kroppslig förändring.

Skam över att vara annorlunda.

Skam över sådant man inte fullt ut kan kontrollera.

Skam över att behöva dölja, förklara eller vara rädd att ta plats.

I stallet – där kroppen ofta kopplas till styrka, kontroll och prestation – kan skammen bli extra påtaglig. Men den hör inte hemma där. En stomi eller en nervskada säger ingenting om ambition, yrkesskicklighet eller känsla för häst.

När skam får styra krymper både människan och drömmen. När skammen får synas, tappar den sitt grepp.

Våga ta plats i stallet

Det svåraste är kanske inte varit det fysiska, utan det osynliga. Rädslan för blickar. För frågor. För att sticka ut.

Hästvärlden behöver fler röster om människor vars kroppar bär på unika historier. När vi vågar vara ärliga och öppna, utan att låta sjukdom eller skada definiera hela vår identitet, genom det kan vi skapa förändring. En förändring som stärker oss själva, ger mod åt andra – och visar nästa ryttare att hen aldrig är ensam.

Våga fortsätta drömma

Stomin tar inte min ambition. Den tar inte min kärlek till hästarna. Den tar inte min vilja att utvecklas.

Den tvingade mig däremot att omdefiniera mod.

Idag är mod för mig att:

sitta upp även när kroppen känns skör

lita på samarbetet med hästen

fortsätta sätta mål och trotsa osäkerhet

Ridning har alltid handlat om relation. Mellan häst och människa. Men också mellan ryttare och den egna kroppen.

Och ibland är det största modet av alla att våga fortsätta – utan skam, med allt man bär med sig.

Kram

#stomiwarrior #fuckcancer

Instagram: Mariekarlhbergdressyr