Att våga tro på sig själv

Jag hade haft min guldponny i lite drygt två månader när vi i april 2009 skulle starta vår tredje tävling. Dacke, som han kallades, var en liten speciell herre och var rädd för nästan allt och alla. Sin skugga, harvspår, sina egna hostningar.. Ja, det var en del att jobba med men det blev bättre för varje dag som gick. Därför startade vi alltid två klasser. På så sätt kunde han spana in banan och omgivningen i första klassen och sedan blev det "allvar" i andra.

- Dacke när han upptäckte sin egen skugga i ridhusväggen... Vi blev nog lika förvånade båda två men sen red vi vidare igen.

Mitt självförtroende var inte på topp i början av vår "karriär". Jag visste att min häst var fantastisk men kände mig värdelös i sadeln. Hade svårt att sitta ner i traven (något som jag sen upptäckte att storhästryttare hade) och det var just hans spändhet som ställde till det för oss. Många sa att det var jag som var spänd men det var det inte.

När vi startade vår tredje tävling, en klubbtävling, gick första klassen inte alls speciellt bra. Bokstäverna var hemska och likaså domaren. I andra klassen (som jag visste skulle gå bättre) var det bara med två ponnyer och vi fick antingen tävla mot storhästarna eller rida clear round. Jag valde det sistnämnda alternativet. Varför undrar jag fortfarande idag... Antagligen var det för att storhästekipagen hade mycket mer rutin och tävlade högre klasser och jag vågade inte misslyckas.

Hade jag vågat tro på mig själv denna dagen hade vi stått på prisutdelningen med en blå-gul rosett istället för en röd-svart efter att ha fått 67% i LB:1an. Jag och min ponny slog de ekipage jag var rädd för att tävla mot. Jag var medveten om vilken fantastisk häst jag satt på men tryckte ner mig själv. En kombination som aldrig fungerar. Sorligt nog var det så mina tankar snurrade runt i mitt huvud under vårt år tillsammans. Jag jämförde mig med alla andra för mycket samtidigt som jag kände mig stressad för att jag bara hade två ponnyår kvar. Men man kan inte jämföra sig med ryttare som har haft sina hästar i 3-4 år när jag själv hade haft min i 6 månader...

Idag ångrar jag mig för att jag inte trodde mer på mig själv under mitt och Dackes år tillsammans. Fast det är väl alltid sånt man inser efteråt, när det är för sent?

Bjuder på filmen från det som blev en av våra bästa rundor. Skritten var en annan sak vi jobbade mycket med, något som visade sig under våra sista starter.