Bakom stängda stalldörrar

Det här är inget inlägg om ilska.

Det är ett inlägg hämtat ur det verkliga livet. Om hur ett av olika utanförskap kan se ut, även i en värld som säger sig vara öppen för alla.

När jag kommer in i stallet lämnar jag mycket utanför. Smärtan, nedsättningen, pappren från sjukvården, väntan på besked som avgör hur långt min kropp får följa min dröm. Hästarna bryr sig inte om något av det. De möter mig där jag är. Kanske är det därför stallet blivit min tryggaste plats.

Tävlingssammanhang förknippas ofta med gemenskap.

Och den finns – men inte alltid för alla.

Ibland handlar tillhörighet inte om hur man rider, utan om vad man har haft möjlighet att köpa, vilka man redan känner, hur självklar ens närvaro upplevs.

När man inte har haft ekonomin att börja högst upp. När man har byggt långsamt. När vägen varit krokigare än andras. När ålder är emot de satsningar som oftast är relaterat till juniorer.

Jag har lärt mig att le och nicka, även när jag känner mig osynlig.

För mig är tävlingsbanan inte en självklar plats. Den är ett mål som kräver mer än träning. Den kräver läkarbesök, intyg, klassificeringar, gråt, ständig kamp, planering, tålamod. Den kräver att jag ständigt förhåller mig till en kropp som inte alltid gör det jag vill – men som jag ändå en del av mig utanför min hjärna som är den jag är.

Paradressyr handlar inte bara om ridning.

Det handlar om modet att fortsätta tro på sin plats, även när vägen dit är längre och tystare. Om att bära sin dröm utan publik. Om att orka vänta.

{{ AD }}

Bakom stängda stalldörrar finns de stunder då ingen ser kampen. När kvällsfodringen är klar och jag står kvar en stund extra. Med handen mot en varm hästhals. Med frågan som aldrig riktigt lämnar mig: får jag också vara här?

Jag tävlar inte för att bevisa något. Vi trivs där.

Jag rider för att känna rörelsen i kroppen jag själv inte förmår.

För att kroppen, trots allt, fortfarande kan skapa något vackert tillsammans med min bästa vän.

Det här är inte en berättelse om att något är fel. Det är en berättelse om att allt inte syns.

Om att vissa resor är tystare än andra, men minst lika värda.

Och kanske börjar verklig gemenskap just där – när vi vågar se den som står kvar, även när dörrarna redan är stängda.