Besök hos tandläkaren

Vi hade en sen tid på Åby så jag slapp gå tidigare från jobbet, sånt uppskattas mycket! Transporten stod där vi lämnade den i höstas och dröm om min förvåning när alla hjulen snurrade. Fast å andra sidan, transporten var sprillans ny i somras och är bara använd ett par gånger så...

Anna fixade iordning hästen, varför man nu måste borsta en häst innan den ska till tandläkaren? Okej om hon hade borstat tänderna på honom, men kroppen? Det kändes nästan som tävlingsdags igen. Jag fixade transport medan Anna fixade häst. Jag längtar nästan till det är tävlingsdags, men det tänker jag aldrig erkänna!

Naturligtvis börjar hästeländet krångla när han fått på sig benskydd och hemska, hemska gummiboots. När han inte lyckades bita av sig bootsen på bakbenen så bytte han taktik till att försöka springa ifrån dem inne i boxen. Suck! Hästar är så dumma djur. Han vann, och bootsen bak plockades av igen. Vi skulle ju trots allt till kliniken så de fick väl sy ihop honom där då om han trampade på sig själv med broddarna i transporten.

Själva lastningen gick som en dans. Lilleman klev snällt på utan att tramsa trots att det var ett tag sedan han var ute och åkte, och vi begav oss iväg på den isiga vägen från stallet ut emot E20. Allt flöt på. Vi tog oss ner till stora vägen som en enhet och jag gasar upp till mina 80 km/h på motorvägen.

Efter ungefär 3 minuter så börjar han där bak att jazza runt i transporten. Den gungar friskt, och mitt grepp om ratten blir alltmer krampaktigt. Handsvett och ett spänt drag runt munnen borde ha fått Anna att hålla tyst, men naturligtvis så börjar hon berätta historier om hästar som vält på motorvägar, hästar som hoppat över bommen och hästar som lagt sig ner i transporten. Hon är snäll hon.

För den som undrar varför inte Anna körde så beror det på en enda anledning. Vi hade en tid att passa! Anna passerar aldrig över 30 km/h när hon kör hästtransport. Faktum är att hon borde ha en sådan där LGF-skylt bak när hon kör eftersom risken att bli påkörd bakifrån är överhängande på motorvägen med Anna bakom ratten.

Som vanligt så började Anna säga att jag skall sakta ner ungefär fyra kilometer innan avfarten från motorvägen till Åby. Eftersom min fart då var drygt 60 km/h eftersom Lilleman hade party bak i lådan, så tyckte jag att det var ganska onödigt tidigt, men Anna fortsatte fram till dess att vi avverkat avfarten i 20 km/h med en kö av 18 bilar bakom oss.

Väl framme så lastade vi av partydjuret som snällt backade ur och som därefter genast placerades i en box, medan jag torkade svetten ur händerna och andades för första gången på en halvtimme.

Lilleman var mer nyfiken än orolig över sin något ovana placering och det dröjde inte länge innan han fick komma in till veterinär Ylva. Där inne blev han ganska skeptisk till att gå in i den där lilla "buren" som dom placerar sina patienter i, men med lite uppmuntran så gick det bra...

Det är inte lätt att bara vara fyra år gammal. Lilleman fick en spruta med knark i halsen och sen så blev han ganska så rejält lugn. Jag funderade på att sno med mig några hem, dom kan vara bra att ha om man har svårt att somna tänker jag.

Utrustningen som stod framme liknade mer något man finner i en tortyrkammare, eller som jag föreställer mig att en sådan ser ut. Där fanns gott om verktyg för att skada varandra med.

Lilleman såg extremt fånig ut, jag funderar på varför ingen använder såna här bilder när de skall sälja sina hästar? Störtcharmigt verkligen...

Jag hatar vanliga tandläkaren, och jag hatar hästtandläkaren med. Ljudet när de raspar och kör små multimaskiner får mig att rysa ända ner till fotknölarna, så jag tog mig en promenad, en lång promenad för att slippa höra ljudet.

När jag kom tillbaka så var Lilleman färdig och han fick bananlack på tänderna. Jag såg aldrig om han fick något klistermärke, men det utgår jag ifrån att han fick. Det får ju alla barn som varit hos tandläkaren.

Efter en stunds vila i boxen så var djuret såpass pigg att han skulle kunna åka hem igen. Jag kände hur pulsen steg och jag gjorde mig beredd på att fejka en hjärtinfarkt för att få slippa köra hem. Hellre några timmar på akuten med fejkad infarkt än att köra hem en Lilleman som tror att hans transport är ett jävla rave-tält.

Som vanligt när det kommer till dessa förvuxna åsnor till djur så blir det aldrig riktigt som man tänkt sig att det skall bli. Lilleman gick snällt på transporten igen, och sen rörde han inte en enda hov på hela vägen hem. Väl hemma backade han lika snällt ur som han gick in och sen fick han äntligen komma in i boxen och kissa. Han kissade i säkert en kvart, femton minuter minst...