Bilåkande, hästletande och koma

I onsdags i förra veckan kände jag mig taggad och positiv till livet. Jag såg fram emot att åka och leta efter en ny häst till Anna. Jag tänkte att det inte kunde vara så himla svårt..? Så här fem dagar och tvåhundra mil senare så har jag gått in i väggen, den berömda hästletarväggen. Jag har hästletarkoma!

Det där med att åka bil skiljer hästmänniskor från alla andra människor. En vanlig människa tänker att "köra tio mil är långt, det är nog bättre att ta tåget". En hästmänniska tänker att "varje mil utan hästtransport bakom bilen räknas inte". Det har jag fått uppleva under de 200 mil vi kört under helgen. Vi har rört oss i oregelbundna cirklar ut från Göteborg. Vi har sett Halmstad, Höör, Borås, Skövde och Höör igen, och allt däremellan, vilket sannerligen inte är så mycket att se.

I gårkväll satt vi och åt mat på en sunkig kinakrog i Laholm som hade fusktegel i äkta plast limmat på väggarna. Det var en ytterst deprimerande upplevelse. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att alla som kom in genom dörren till restaurangen såg ut att vara släkt med varandra, och ute på gatan så hälsade folk som vi mötte på oss. Det är det yttersta tecknet på att man befinner sig i en småstad.

Det är samma fenomen som när man är på landet och besöker någon, och de som bor i huset tittar ut och vinkar varje gång det passerar en bil på vägen. Då brukar jag tänka att det är ju tur att personen inte bor brevid Essingeleden för då hade denne haft kramp i vinkhanden efter 10 minuter, om inte tut-tut bilen hade hunnit komma innan för att ta med sig berörd person till psykakuten.

Japp, ni har rätt... Jag är negativ och cynisk idag, man blir det när man har hästletarkoma har jag hört.