Tänkte bjuda på en liten saga om en häst som jag tycker väldigt mycket om:) Vovva eller Wosario som han egentligen heter är 9 år 2012 och min familj har ägt honom sen han var 3 år gammal. Känns konstigt hur åren bara går. Nu har vi alltså ägt honom i 6 år!

Det hela började med att jag var på jakt efter en ny häst som kunde ta över efter min gamle trotjänare Filippo och förhoppningsvis gå högre klasser i framtiden. Filippo och jag tävlade upp till Msv A dressyr innan jag satsade på skolan och började plugga till veterinär. Genom min dåvarande tränare fick vi kontakt med en erfaren hästförmedlare i Holland. Jag åkte ner till Holland och provade massor med hästar!

Första dagen tror jag att jag red 10 hästar - alla mellan 3 och 5 år gamla. Hur som helst så var jag inte mäkta imponerad av någon. Det var ett svart sto efter Krack C som jag fastnade lite mer för än de övriga, samt en fux-hingst. Ingen av hingstarna var kastrerad för säljarna ville att man själv skulle få avgöra om man ville ha kvar hästen som hingst eller inte. I alla fall så var det flera kunder och provade samtidigt, bland annat en medelålders dam från USA som skulle köpa en lovande dressyrhäst. Vi red i ridhuset samtidigt men red inte samma hästar eftersom kvinnan inte riktigt letade samma typ av häst som jag gjorde. Rätt som det var kom det in en mörkbrun hingst som var bland det finaste jag sett. Jag frågade direkt om det var meningen att jag skulle prova den men det var det inte. Denna häst skulle visas för amerikanskan. Den rörde sig oerhört bra men den var lite "crazy" som de uttryckte de, så de visste inte om hon ville prova den.

"Jag vill prova den där", sa jag. Nej, den är för svår för dig sa försäljaren. Hästen var tvungen att longeras i 20 minuter för att bli ridbar, men på något sätt så tappade jag intresset för fuxhingsten jag satt på när jag sett "the stallion after Rosario" som de kallade honom. Jag tjatade och tjatade och sa till säljaren att det ju faktiskt var på egen risk om jag ville rida honom. Ja gör det då sa han till slut. Till saken hörde att amerikanskan inte ens ville prova eftersom hon tyckte att hästen verkade för galen.

Direkt när jag hoppat upp så kände jag - den här hästen vill jag ha. Det är så konstigt men de gånger som jag ridit och provat hästar, och de gånger jag köpt en häst, så har jag fått en speciell känsla - denna ska jag ha! Ungefär som i tjuren Ferdinand "Honom ska vi ha;)!!!" För mig går det inte att ta miste på den känslan och jag visste direkt att denna häst skulle hem till mig. När jag hälsade på honom inne i stallet sen så stod han bara och stirrade på mig samtidigt som jag beundrade honom! Jag frågade säljaren vad han hette, och han svarade "his name is Wosario, after Rosario, very good breed, he also has Castro". Jag tänkte direkt: "vilket snyggt namn, o vilken snygg häst". Jag har på film när jag provred Vovva som 3-åring! Vi var såå små båda två!=)

Hur som helst så fick vi lite andra bekymmer. Eftersom säljaren hade en så kallad "hästgaranti" dvs att man kunde byta häst om man inte var nöjd så ville han helst inte sälja Vovva till mig. Han försökte in i det sista övertala mig om att inte köpa honom eftersom han var övertygad om att jag skulle skicka tillbaka hästen igen. Han ville att jag skulle köpa den söta lilla fuxen, men jag gav inte med mig. När jag kommit hem till Sverige så hade säljaren pratat med min tränare och berättat för honom att hästen jag ville köpa troligen var för svår för mig. Nu hade jag alltså en till som avrådde mig ifrån köp, men efter att jag tjatat och tjatat och övertalat mina föräldrar om att jag visst skulle klara av honom så diskuterade min pappa fram o tillbaka med min tränare. De kom tillslut överens om att Vovva skulle stå hos dem i början så att jag kunde få hjälp att rida honom.

Jag provred i maj 2006 och i juni blev han kastrerad. Vovva kom sedan hem till oss med lastbil från Holland i juli 2006 strax efter min och Filippos hemkomst från Nordiska Mästerskapen i Norge. Jag kommer fortfarande ihåg när han klev ur lastbilen. Jag vågade inte leda honom för jag var så rädd att göra något fel, så syster fick gå med honom in i stallet.

Ja på den vägen är det. Vad som hände sen är ju ni lite insatta i redan. Det har varit en utmaning för mig att lära mig rida honom och vi har haft problem med en skada. Jag har även haft stora problem med att få Vovva lugn ute i hagen eftersom jag efter köpet fick reda på att han inte var "van" att gå i hage. Den storyn tar vi en annan gång. För tillfället flyter allt på och vi har vi äntligen kommit till medelsvår nivå. Jag vill såklart rida de högre klasserna även om det är en mycket lång väg kvar! Allt ska isåfall klaffa, ja ni vet ju själva hur det är! Vi ska hålla oss friska och allt ska fungera, och sen ska man hinna med sin skola och sitt framtida jobb? Vet inte riktigt hur denna ekvation ska gå ihop men jag har Annelie som förebild på den fronten;)

Men visst är det konstigt hur saker blir ibland? Varför får man en känsla för vissa hästar och andra inte? Det är väl som med kärlek antar jag. Personkemi eller hästkemi:) Jag älskar i alla fall min häst även om det låter töntigt och fastän han inte fattar så mycket så blir jag glad över att han bara finns. De gånger jag är ledsen så åker jag till stallet o hänger med Vovva --> kvalitetstid!!!

Borta bra men hemma häst!