Clay, Cassius Clay

Att det kan vara fruktansvärt hjärtskärande att säga hej då till en häst vet alla som någonsin älskat en. Tänk dig då att det är en häst som du spenderat större delen av dygnets alla timmar med i över ett halvår. Och att det är en häst som är så gullig att du knappt kan kolla på den utan att le som ett fån och få glittrande ögon. Och att den alltid alltid alltid är en stjärna och du dagligen går och är så stolt så du nästan spricker. Ni vet en sån häst? Att säga hej då till en sån häst är som att säga hej då till en del av sig själv.

I samma veva som vi åkte till Rio fick jag säga ett sådant hejdå till min allra bästa fyrbenta vän, Ponnyn. Även om det är ett tag sedan kan jag inte hjälpa att känna att vi måste ha ett riktigt farväl-inlägg fyllt av bara massa (och då menar jag massa!) bilder på honom, det förtjänar han väl? Även om han drev mig till vansinne from time to time när han vände upp och ner på hela sin box när det skulle fodras, när han envist skulle bajsa på gången på vägen in när han nyss gått en timme i skrittmaskinen, och när han retade gallfeber på de andra hästarna på lastbilen med sitt ständiga tjat under väggarna, så saknar jag honom varje dag. Så här kommer ett helt inlägg dedikerat till min bästa buddy!

Vår första tävling tillsammans! I London i december. 🎁

Firade nyårsafton ihop 🎉

Vardagsstunder ❣️

Firade påsk bara han & jag i Göteborg 🐥

Den där gången då han provade ha flätor (han rev så de blev bortröstade)

Hittar på hyss 🙈

Provar olika huvudbonader. En skönhet klär i allt!

Vår allra sista selfie 🤓

Tack lilla gubben för alla roliga minnen du har gett mig, dags för dig att irritera någon annan nu- och gör det ordentligt. Puss!