Dagen efter stand-up

Nu sitter jag på tåget igen. Det rullar söderut, jag är på väg hem. Jag åker genom ett grått höstlikt Sverige baklänges och jag är helt ensam i hela min vagn. Det är en tidig söndag förmiddag. Jag sitter och tänker tillbaka på gårdagen och min stand-up på Ridsportforum 2010.

Det finns säkert dem av er som har provat på stand-up i något sammanhang. För er som inte har gjort det så kan jag rekommendera det. Det är som att hoppa fallskärm, fast utan just fallskärm. Det är som att (gissar jag) hoppa det där skithöga hindret man egentligen inte vågade eller som att göra något annat man egentligen inte vågade.

Det handlar om "kickar". Jag vet inte vilket hormon som frigörs, men jag älskar det. Stand-up är mitt sätt att få en kick, och jag skulle lätt kunna bli beroende av det. Kicken alltså. Just nu så tror jag att det är just kickarna i livet som räknas. Det är tillslut dem man minns, och inte alla dessa vanliga gråa dagar i livet. Det kanske helt enkelt är dags att låta livet ta en helt ny vändning?

Det är sådant som jag funderar på när jag åker baklänges genom Sverige, på väg emot sydväst. Jag tycker att det gick bra igår och jag tror de flesta tyckte det var roligt. Det är bra. Det satt dock en något äldre kvinna strax framför mig som inte ens drog på munnen en enda gång. Det var lite besvärande, och jag försökte undvika att titta på henne.

Alla kan inte älska det man gör, så är det bara. Om jag bara hade skrivit saker som alla alltid älskade så kunde jag lika gärna lägga ner hela den här bloggen, den hade helt enkelt blivit för menlös och intetsägande för att ens få finnas. När Havrepappa har förvandlats till Krampappa så skall jag helt enkelt skjuta mig själv i foten och lägga ner skiten.

Det är inte utan att jag känner mig lite "mainstream" här i min ensamma vagn på tåget där jag sitter i min nya fina VM-tröja som jag fick igår efter uppträdandet. Jag tror jag måste passa mig lite, annars är det där skottet i foten inte långt borta...