Den där tiden..

Hej,

Imorse när jag vaknade var jag helt slut. Riktigt trött och undrade hur jag skulle få ihop denna dag!

Jag låg där och blinkade för att vänja ögonen vid solljuset när det plötsligt slog mig, varför ska jag gå upp nu??

Varför är jag på kontoret klockan 07.15 varje morgon? Måste jag vara på kontoret så tidigt?

Jag och Greta kom överrens om att det var helt onödigt.

Istället somnade vi om en stund och anlände till kontoret klockan 8.00.

Innan jag springer iväg till kemtvätten med min kavaj och innan jag börjar jobba så tänkte jag dra iväg ett inlägg om gårdagen.

För precis som imorse är tiden min största bov!

Jag lämnade kontoret lite tidigare igår, åkte ut för att ta in hästarna. Med mobiltelefonen i högsta hugg och frenetiskt läsande av mail när jag gick mot Cajzas hage blev jag helt överraskad när jag tittar upp.

Hon står längst ner i hagen, får syn på mig och gnäggar så glatt innan hon kommer i trav.

(såklart att hon gnäggade, hon var ju hungrig och ville in...) Men jag vill iallafall tro att hon var glad över att se mig och det värmde min sönderstressade kropp och telefonen försvann direkt ner i jackan!

Vi red upp till ridbanan och den där varma känslan ville bestämt vara kvar!

Hon var så himla fin, kändes riktigt fräsch med skänkelvikningar, förvänd galopp, ja rena rama dressyrpasset kändes det som :-)

Men när jag kom hem och skulle blogga om det, så var det dags för middag, sen fastnade jag i att jobba igen. Så de övertidstimmar jag valde att ta ut på eftermiddagen jobbade jag igen på kvällen. Typiskt, det betyder att jag måste gå tidigare från jobbet idag också eftersom jag jobbat för mycket denna vecka..

Stackars mig! Stackars mig som måste rida ut i skogen och njuta av vädret istället! ;)

För jäklar alltså, den där känslan, den där gnäggningen. Fy vad jag älskar denna häst!!

/annelie