Den värsta känslan

Det är när man vill så mycket, men det bara inte går.

Efter två veckors snorande och hostande med feber som ploppar upp då och då, så börjar kroppen säga ifrån nu. Det är så  där så att det går att göra allt, men jag blir så trött att jag inte alls orkar koncentrera mig hela passet, och då blir det inget bra. Inte alls. Feber igen i fredags.

Så hur gärna jag än ville rida programridning igår och tävla idag så fick jag vackert bestämma mig för att ge mig nu, intog läktarplatsen på programridningen och såg mina duktiga kompisar rida upp sina LA:4-program igår. Jag får vänta tills fredag v. 12 i stället. Strök mig från tävlingen med Quest idag, tar det så lugnt jag klarar av utan att bli knäpp, och försöker energi på att bli helt frisk och hitta fokus igen. För att köra på och inte lyssna på kroppen har inte fungerat så bra.

Jag blir så himla olycklig när saker och ting inte går som jag vill, helst ska allt vara på topp hela tiden och utvecklingen gå spikrakt uppåt! Fast så fungerar det ju inte, alla har vi våra svackor. Det vet jag ju.

Men det är bara så frustrerande. När man vill men inte kan.