Det är lite tungt...

Är fortfarande inte bättre och går in på tredje veckan som sjuk nu. Snarare blir jag sämre och mer orkeslös för varje dag som går. Idag hade vi lite kalas här hemma och det slutade med att jag somnade i fåtöljen.. Dessutom har jag haft problem med mina ben i veckan, de domnar nämligen från höfterna och nedåt. Något som är väldigt obehagligt.. Har en del symptomer som kan tyda på att jag b12-brist. Vi ska ringa till vårdcentralen i morgon och se om jag kan få ta ett blodprov..

Samtidigt kan det här vara det riktiga bakslaget av det stressiga år jag har haft. Sedan vi tog bort min gamla d-ponny Twiggy i april förra året. Levde i en dvala och gick sedan in i ett aktivt sommarjobb. När det tog slut började jag läsa på distans för första gången i mitt liv och det var en enorm skillnad från den vanliga skolan. Jag trodde att jag skulle kunna läsa i rekordfart och få de högsta betygen. Gick knappt utanför dörren vissa dagar för att jag pluggade så. Läste en av de tyngsta kurserna, Svenska B, på 5 veckor. Rekord sa läraren.

Pang. Första smällen kom någon gång i oktober-novemeber. Struntade i höstlovet och pluggade vidare. Mådde skit och var nära på att hoppa av gymnasiet. Läste körkortsteori och satte körkortet på första försöket. Veckan mellan jul och nyår hade jag två tentor, satte MVG och VG. Grät över VG't. Byggde upp en press över mig själv som kan jämföras med Taipei 101. Glömde av min bankkod, telefonnummer och vår portkod vi hade haft i 1,5 år. Tog därefter min första ledighet på ett bra tag och sedan körde jag på igen. All in.

Planerade tentor, nu hade jag ju bara en termin kvar. Sedan skulle gymnasiet vara över. För alltid. Totalt skulle jag läsa 650p på fyra månader. Efter GHS-veckan i februari kom andra smällen. Jag satt på golvet och skakade med mina skolböcker runt om kring mig. Låg så mycket efter och fick blackout.

I mars kom Gandalf in i mitt liv och räddade mig. Utan honom hade jag nog rasat ner vilken sekund som helst. Men jag fick något att leva för igen. En ny bästa vän och ett lugn jag hade saknat.

Men skolpressen fortsatte och i början av maj så fixade jag det inte mer. Pratade med min mentor och var bara ett papper från att hoppa av hela gymnasiet. Men efter många tårar och funderingar valde jag att stanna kvar och läsa den där extra terminen jag hade chans till. Gjorde min sista tenta inför sommaren i slutet av maj och satte ett klockrent MVG på hela kursen.

Nu har jag kopplat av i två månader. Kroppen har infinnit sig i ett lugn och en harmoni jag inte har varit på i år och då kommer fallet. Fallet mot gropen som jag har varit så nära på att åka i men lyckats undvika i sista sekund. Fast nu var jag inte beredd på det själv, jag har inte ens övervägt tanken. Tanken på att kroppen bara kan säga ifrån utan att man är medveten om det själv. Men efter att ha gått i 210km/h är det kanske inte så konstigt när man tänker efter.

Som jag har skrivit innan har jag alltid klarat av mina arbeten, som är ganska många för min ålder. Hur stressigt det än är kan jag alltid fokusera och göra ett bra jobb. Men när det gäller skolan så har jag sedan åttan bara stressat upp mig själv och mått dåligt av det. Helt enkelt inte fixat det. Tror att det är pressen jag lägger på mina egna axlar. Även om jag har en viss press på de jobb jag har haft också, så är den långt ifrån lika tung.

Utöver att ha pluggat som bara den har jag även försökt att vara den perfekta människan rent hälsomässigt. Jag har tagit hand om min häst och arbetat extra med mitt företag. Det sistnämnda kanske ses som en "onödig" belastning men jag är så stolt över vad jag har åstadkommit på den biten.

Det jag måste inse nu är att det bara är vila för mig som gäller. All träning är förbjuden med den förkylningen jag har och jag orkar knappt ta en kort promenad med hunden. Mina ögon tåras när jag skriver detta -ni vet hur mycket träningen betyder för mig. Och den nivån jag var på innan detta bröt ut, där hade jag aldrig varit innan. Den där perfekta hälsomänniskan är jag inte nu. Och för första gången på fyra år så orkar jag inte riktigt bry mig. Får ta tag i det sen när jag har energin tillbaka.

Har fyra veckor kvar på sommarlovet och sedan ska jag plugga i lugn och ro. Läsa en kurs i taget istället för fyra. Höga betyg är roligt, men ett välmående är mer värt. Samtidigt ska jag fortsätta att arbeta med mitt företag för det är det som har hållt mig uppe i vår. Mitt företag har hjälpt mitt självförtroende en hel del och jag har insett att jag faktiskt kan och är bra på saker och ting.

För det är det som är så himla tufft att jag inte ens är klar med gymnasiet men redan arbetar med det jag alltid har drömt om. Sådana saker måste jag börja lyfta fram med mig själv. Har äntligen lite nya drömmar, inspirationer och mål nu som jag ska klistra upp på min visionboard. Lovar att ni ska få se när den är färdig.

Ska beställa hem lite filmer nu och sedan krypa ner under täcket. På tal om mitt företag och inspiration hoppas jag att ni inte missar nya Hippson. Där är en hel artikel om ryttarträning med två personer som verkligen inspirerar. Det var efter jag träffade dessa två jag jobbade upp mig själv till min bästa form någonsin. Riktigt roligt!

När jag började skriva detta inlägget för drygt en timma sedan hade jag redan en klar bild av hur det skulle sluta. Att jag vet inte riktigt när jag kommer tillbaka, för det är jobbigt att driva en hälsoblogg när man själv är ute och snurrar i en värld man inte känner igen sig i. Men nu har jag låtit mina tankar och känslor sprida sig ner till fingrarna som har dansat salsa över tangentbordet och ord har blivit till meningar. Inser hur mycket skrivandet betyder för mig och vilken terapi det egentligen är. Så någon form av inlägg kommer ni allt att få.

Vi hörs vänner.