Det är respektlöst

Fåglarna sjöng vårens glädjesång när jag och hunden traskade ut i skogen. Klockan var strax efter halv nio och solens strålar värmde oss i ryggen. Ingen Runkeeper som stressade i örat, utan detta skulle bli en lugn och skön morgonpromenad i den takt som hunden ville.

Efter drygt fem minuter hör jag en kvinna som skriker "Aliiiice, Alice stanna!!". Jag vänder mig om och ser en liten svart fransk bulldog komma springandes rakt mot oss. Mozart, min hund, blir osäker och jag hinner ungefär fundera "vad gör jag nu?" innan den lilla svarta hunden står en meter från oss och morrar. Den må vara liten, men tänk vilken skada de vassa tänderna kan orsaka. Hunden närmar sig men tack vare att min mamma är ett stort fan av Cesar Millan och jag otaliga gånger har sett "Mannen som talar med hundar", knäpper jag med fingrarna åt den och säger kort och bestämt "schhh!". Hunden stannar.

Kvinnan som äger hunden har inte hunnit komma fram men ropar "Hon stannar nog där". Vadå "nog"? Jag har inga planer på att stå och passa hennes hund så därför börjar jag långsamt backa mig och Mozart -hunden följer efter. Knäpper åter igen med fingrarna och hunden stannar. Kändes lite som Crocodile Dundee, dock i den svenska skogen istället för den Australienska vildmarken och med en liten hund istället för ett vildsvin.

Jag fortsätter backa och kvinnan hinner fram. Varav hon säger "Förlåt, jag såg er inte". Spelar roll om hon inte såg oss när hunden gjorde det? Jag var så förbannad så jag bara vände och gick.

Saken är den att det är inte första gången det händer. Det är inte första gången jag stöter på lösa hundar när jag är ute. Hundar som människor inte har någon pli på. I bäckmörker har jag mött stora, svarta hundar som kan få vem som helst att bli ihjälskrämd och allt för ofta kommer små hundar fram och vill "leka" med Mozart när vi är ute och går. Det värsta är att ägarna tror att det är okej att deras hundar kommer fram till min. Jag brukar bestämt säga "Nej" och sedan gå iväg därifrån.

När jag läste Rättskunskap förra året (det bästa ämnet i skolan någonsin) var det första vi fick lära oss att "Har man en hund, då har man också ansvar över den. Det går aldrig att skylla ifrån sig på hunden, utan det är strikt ansvar. Kastar någon en sten på din hund och din hund biter den, då är det fortfarande ditt ansvar". Tänk om fler hade kunnat veta detta?

Till saken tillhör att Mozart blev rejält hundbiten förra sommaren. Han opererades två gånger och vi trodde väl egentligen att han aldrig skulle komma tillbaka. Resan tillbaka har varit ett rent helvete. Jag har gråtit när jag har varit ute och gått med honom för att han har varit så osäker när vi har mött andra hundar. Det är först för drygt en månad sen jag började kunna gå en hel promenad på 40 minuter och möta fyra hundar utan att han har skällt på någon.

Hade den svarta lilla franska bulldogen kommit fram för två månader sedan Mozart inte klarat av den situationen. Då hade det blivit en fight mellan dem. Men idag litade han på mig och det var ett stort steg för oss båda. Dock kommer jag aldrig att tycka om att människor bryter mot regler och har sina hundar okopplade. För det är så vansinnigt respektlöst så jag vet inte vad.