Diskussionen fortsätter...

Den spännande diskussionen om hästsport och djurrätt fortsätter, och mer och mer intressant blir den. För er som inte har hängt med första inlägget finns här, där jag frågade både er och mig själv  hur vi bemöter kritik mot hästsport från folk i vår omgivning som kanske inte ser positivt på det vi gör - exempelvis djurrättsorganisationer. Min grundtanke med att lyfta frågan är att vi nu när ridsporten får allt mer uppmärksamhet måste kunna bemöta den typen av frågor.

Per Michanek skrev ett inlägg som ni hittar här, befriande nog fanns där argument för hästsport, och NU kommer vi till saken - ett svar från Djurens Rätt, och ytterligare ett från Per.

Diskussionen är öppen, varsågoda om ni vill föra fram ERA åsikter - hobbyryttare som proffs, alla berörs vi!  Jag vet ju att jag har läsare på alla nivåer, shoot!

Djurens Rätts Hästgrupp 2012-02-20 23:01
Hej Marie!

Först och främst är det toppen att du vill och vågar lyfta dessa viktiga frågor till ytan. Sen blir vi lite förvånade när Per Michanek, som själv är forskare så okritiskt försvarar ridning och tävling, och till och med säger sig vara säker på att hästar tycker om att tävla. Det finns helt enkelt inga vetenskapliga bevis för detta, och vi måste någon gång ställa oss frågan HUR vi vet att en häst gillar att tävla? Att de "taggar till" är inte det samma som att de är roade. Men Per Michanek är engagerad i galoppsporten, så det är klart att man då VILL tro att hästar njuter av att tävla. Hur ska man annars kunna motivera sin verksamhet?

Hästen har säkerligen ingen uppfattning om vad det innebär att vinna. Att påstå att en hopphäst gör sitt bästa för att vinna är rent antropocentriskt. Varför skulle det ligga i en hästs intresse att hamna högst upp i resultatlistan? Varför skulle en häst känna tillfredställelse över att vara först över mållinjen? 

Därmed inte sagt att det inte KAN finnas individer som kan tycka att det är roligt att tävla, men tills dess att forskningen kan bevisa att hästar får positiva känslor av träning och tävling så måste man vara mycket försiktig med att dra sådana slutsatser. Tvärtom visar forskningen att både travlopp och dressyrkonster ger stressvar i form av adrenalin, noradrenalin och kortisol i blodet. Knappast några "feel good"-hormoner alltså. 

Vi tror också att hästar har ett intresse av att umgås med människor, och ridning kan vara ett sätt att aktivtera sin häst och umgås med den. Däremot är det knappast det enda sättet. Numera finns det gott om alternativ för den som vill umgås med dessa fantastiska varelser utan att rida på dem (ex. frihetsdressyr, trickträning, tteam, träning i töm etc. etc.). Vi tycker inte att en häst ska gå ostimulerad i en hage, verkligen inte, men vi vill problematisera ridningen som det enda sättet att umgås med hästar på. Vi tycker heller inte att man ska sluta rida, men för hästens skull måste vi tänka mer "outside the box". Ligger det i hästens intresse att vi rider på den? Ja, kanske om vi är varsamma och gör sådana aktiviteter som hästen tycker är trivsamma. Betyder det att ridning är rättfärdigad under alla former? Nej, givetvis inte. Vi menar att ganska lite ridning sker på hästens villkor, och ridsporten såväl som kapplöpningssporten är präglad av tvång och våld i form av skarpa bett och sporrar. Det går dessutom alldeles utmärkt att tvinga en häst att prestera på toppnivå. Sätter man på hästen utrustning som gör ont om den inte springer i rätt riktning, tillräckligt fort, eller håller rätt fokus så kommer hästen mycket snabbt att lära sig att det lönar sig mer att hoppa/foga sig/löpa än att bråka. Precus som Michanek skriver så är hästar intelligenta och läraktiga, och de kommer snabbt att välja det minst dåliga - det ligger inte i hästens natur att göra uppror. Det är dock INTE samma sak som att den gör det för att det är kul.

Jag har hållit på med hästar i 25 år, jag rider själv, och har tävlat lite. Nu väntar jag snart ett föl, och nu försöker jag tänka helt nytt. Strunta i alla traditionella uppfattningar om hur ridning ska gå till. Nu ska jag för första gången i mitt liv försöka umgås med min nya lilla kompis på hästars vis! Helt och hållet baserat på en relation som bygger på förtroende och motivation, inga tvångsredskap som bett och sporrar. Jag kommer säkert att rida in den, men ridningen kommer att vara sekundär i min relation till den här nya lilla individen. Det känns lite läskigt på ett sätt, det är så oerhört tryggt att ha en "skola" att hålla sig till som ger alla svar. Men samtidigt känns det enormt befriande! 

Lollo, etolog och medlem i Djurens Rätts Hästgrupp

2012-02-23 10:24
Hej Lollo!

Det verkar som om du och jag har en del gemensamt när det gäller synen på hästar och interaktionen mellan hästar och människor.

Men jag vill först göra klart att även om jag är forskare, så hindrar inte det att jag framför mina egna, personliga reflektioner på ett diskussionsforum. Min erfarenhet är att sådana ofta kan leda till forskningsprojekt som visar om ens funderingar varit rimliga.

Jag tror inte att det är så stor skillnad på djur och människor. När det gäller att tävla, så finns det människor som gillar att tävla och andra som inte alls tycker om det. Kanske är det samma sak med hästar. Min erfarenhet från galoppen är att de framgångsrika hästarna trivs bättre med tävlingssituationen, vilket knappast är förvånande. För dem innebär tävlingen inte alls lika stor stress som för de mindre kapabla. Det är därför viktigt att inte sikta för högt, utan låta varje individ tävla på lämplig nivå och inse att vissa individer inte alls passar för tävling. Din tro att höjda nivåer av vissa hormoner alltid innebär negativa upplevelser är nog inte helt välgrundad. Det är betydligt mer komplicerat än så.

Att hästar skulle kunna begripa sig på resultatlistor tror inte jag heller, men jag tror att de förstår när de blir uppskattade för sin prestation. Precis som du och jag. 

Beträffande tvång och bestraffning så håller jag med dig om att det finns alldeles för mycket av den varan inom hästsporten, men jag tror att det är på väg att ändra sig, framför allt för att det inte är någon bra metod. Vill man få varje individ att nå sitt maximum är det mycket effektivare att jobba med att motivera och belöna. Det är också mycket roligare. Visst går det att tvinga hästar att prestera, men de når aldrig sitt individuella maximum utan egen motivation. Det är min personliga uppfattning, grundad mer på lång erfarenhet och många misstag än på vetenskap.

Per Michanek