Dissektioner och donationer - från en students perspektiv

Hallå där ute! Såhär ser min kväll ut :)

Den kommande veckan har vi dels en muntlig och en skriftlig tenta som ska avsluta vår första kurs om anatomi. Jag har lägligt nog tappat rösten och är därför dubbelt så nervös inför det förstnämnda. Att läsa Isabellas inlägg om hennes muntagjorde inte saken bättre kan jag lova ;) Men jag försöker att göra det så bra som möjligt och pluggar tappert på.

Har dissikerat några dagar i rad nu och fått en hel del aha-upplevelser. Just dissektionerna på veterinärprogrammet ger oss studenter en ovärderlig kunskap om djurens anatomi som man inte kan lära sig genom böcker. Man behöver se och kännapå organ och strukturer för att riktigt förstå hur det hänger ihop och inte minst för att lära sig hur man ska hantera materialet. Samtidigt är vi alla djurälskare ända in i märgen och det är alltid lite jobbigt att se en livlös kropp på bordet. Extra jobbigt känns det nu när de vanligaste husdjuren, hund och katt, är aktuella. Att dissikera något som man själv håller kärt är en emotionell utmaning, speciellt om djuret är väldigt likt sitt egna husdjur. Allt blir omkullkastat när den som borde springa runt och leka helt plötsligt ligger livlöst mitt framför oss. Och vi förväntas att inte bara se på utan faktiskt studera kroppen och dess organ.

Här spelar våra lärare en stor roll och har varit ett fantastiskt stöd. Vi har, framför allt vid de första dissektionerna, pratat mycket om olika etiska aspekter och fått dela med oss av tankar och åsikter. Det är viktigt att kunna ventilera och prata med folk som har gått igenom och går igenom samma sak. Som färdiga veterinärer kommer vi inte bara att jobba med liv, utan även död ingår i yrket. Därför är det bra att vi så tidigt i utbildningen får bekanta oss med detta fenomen, det är ju något som man undviker i största möjliga mån privat. Men, det ÄR inte helt okomplicerat med dissektioner och vid dessa visas djuren största respekt. Vi är alla där för att i slutändan kunna rädda andra djur och betraktar det som ett otroligt privilegium att få se hur riktiga kroppar är uppbyggda.

Jag har hittills tyckt att minkdissektionerna har varit jobbigast. Vetskapen om vilket liv minkarna har haft gör mig illa till mods och egentligen skulle jag kunna skriva ett helt inlägg om bara det, men är man intresserad, finns det en hel del andra källor att vända sig till. Visserligen är det bra att minkarnas kroppar kommer till nytta och att de inte dör helt förgäves. Men man kan samtidigt inte bortse från tanken att vi trots allt gynnar minkfarmarna. Inte minkuppfödningen som sådan, eftersom att det inte är lönsamt att föda upp minkar endast för att några veterinärstudenter ska kolla på dem. Men minkfarmarna får en extra, som än liten, inkomst på grund av oss. En beroendeställning är aldrig eftersträvansvärt, speciellt inte när det handlar om en industri man vill ta avstånd ifrån. Som sagt, delade känslor och jag har svårt att tro att någon på universitetet tycker att detta är en idealisk situation.

På Universitetsdjursjukhuset går det att, efter en avlivning, donera sitt husdjur till undervisningen. Detta är självklart en mycket känslig fråga och jobbigt att ta ställning till som djurägare. Har själv aldrig hamnat i en sådan situation och det är svårt att säga hur man skulle reagerat. I skrivande stund tänker jag att en donation definitivt är möjlig. Går ju själv omkring med ett kort som säger att jag vid en olycka vill ge bort mina egna organ, och tror på att ge så mycket som möjligt till nästkommande generation. Men att ta det beslutet när man är så emotionellt uppriven är en helt annan sak. Skulle ni kunna tänka er att donera erat djur efter en avlivning? Varför/Varför inte?