Djurskydd -Var god dröj

Ganska nära vårt hus finns det en stor hage. Förr om åren har det gått långhåriga kossor där från och till, men i år hade turen kommit till hästar. Närmare bestämt fem stycken unga ardennerhästar. Så långt allt gott och väl, jag är inte rasist utan jag gillar lite pittoreska inslag i den svenska naturen.

Problemet är att hästhagen är omgärdad med ett kraftigt staket bestående av 4 rader med taggtråd, och att hästarna har gått i samma hage sen i början av maj månad. Det är faktiskt inte tillåtet att hålla hästar bakom taggtråd, och en av hästarna hade dessutom en otäck ögoninflammation i juli månad.

Därför gjorde jag en anmälan till djurskyddsenheten på Länsstyrelsen. Det gick att göra på hemsidan, och jag fyllde glatt i alla uppgifter jag visste om hästarna samt mitt namn och telefonnummer. Detta var som sagt i början av juli. Sen hände ingenting, och sen hände ingenting igen.

I slutet av augusti hade de fem ardennerhästarna gått i samma hage i fyra månader. Betet var vid det laget lika tunt som hästarna började bli. Man skall inte se kunna se revbenen sticka ut på arbetshästar. De stod och hängde ner taggtråden med halsarna för att komma åt gräset som växte utanför hagen.

Jag tog kontakt med den högt ärade djurskyddsenheten igen. Där kunde man inte hitta min första anmälan, och tanten jag pratade med sa helt allvarligt att om man inte anger vem som äger hästarna så brukar ärendet normalt sett bara avskrivas. Hon lät trött när jag insisterade på att de måste göra något åt saken fastän jag inte hade namnet på djurägaren.

Hon började fylla i en anmälan per telefon men det hela hakade upp sig lite när tanten ville ha adressen till hästhagen. Jag sa då att jag kunde beskriva exakt vart den låg och kunde, om hon ville, ge henne GPS-koordinaterna för hästhagen.

Hon sa då att utan namn på djurägaren och utan en adress till hästhagen så kunde de inte göra något. Djurskyddsinspektörerna kunde ju minsann inte åka runt i Sverige och leta efter hästhagar. När jag vänligt, men aningen ironiskt, påpekade att det enligt min ringa vetskap är få hästhagar i Sverige som har en komplett adress med gatunamn och nummer så insåg hon väl att jag inte tänkte ge mig, utan hon fyllde i resten av anmälan utan att knorra.

Jag tänkte att äntligen skulle de göra något åt de magra ardennerhästarna utan mat och bakom taggtrådsstaket... Jag inser att jag är naiv och blåögd. Nu är det slutet av september och samma hästar går ännu i samma hage. Nu har det gått fem månader. Helt uppenbart tänker ingen djurskyddsinspektör hitta dit, vilket är lite märkligt eftersom det går en riksväg bara 1.5 meter från hagen. Den är faktiskt inte så svår att hitta, även om den nu är så unik att den helt saknar en egen gatuadress. Kanske kan vi lägga några skattepengar på att utrusta Sveriges djurskyddsinspektörer med en GPS i bilen?