Du ser bilden – inte berättelsen

Vi lever i en tid där det aldrig har varit enklare att inspireras av andra – på både gott och ont.

”Med några få svep på mobilen möts vi av vackra bilder, fina resultat och lyckliga ögonblick.”

Men… vi möts också av en ständig jämförelse, där det är lätt att glömma att en bild bara visar ett ögonblick – aldrig hela berättelsen.

Tvivlet innan man vågade försöka.

Rädslan för att misslyckas.

Besvikelsen när ingenting fungerade.

Samtalen man haft med sig själv om att ge upp – och beslutet att ändå fortsätta. Alla tårar. 

Bakom varje steg av framgång finns timmar av träning, men också dagar då självförtroendet varit som lägst. Bakom varje ridpass finns frustration, test av tålamod och otaliga nya försök.

Bakom en trygg unghäst finns någon som många gånger undrat om hon gjort rätt, men som valt att fortsätta lära och utveckla tillsammans med sin häst.

Det är den mentala resan som nästan aldrig syns.

Jag vet hur lätt det är att fastna i sina egna tankar.

Jag har själv haft dagar då jag undrat om jag verkligen räcker till, om jag gör rätt för mina hästar och om allt arbete någonsin kommer att leda dit jag hoppas.

Det syns sällan utåt.

Där finns kanske bara ett leende, en fin rosett eller en film från ett härligt ridpass.

Bakom allt det finns samma person som tvivlat, blivit besviken och ibland känt sig otillräcklig.

Jag tror att många av oss jämför vår egen insida med någon annans utsida.

Vi ser resultatet, men inte oron.

Vi ser framgångarna, men inte alla de gånger någon varit nära att ge upp. För de gångerna syns ju inte.

Då är det lätt att känna att man själv inte räcker till, trots att nästan alla bär på någon form av osäkerhet ibland.

Våra tankar är inte alltid sanningen. Ofta är de bara vår rädsla som försöker skydda oss från att misslyckas.

Jag har lärt mig att utveckling sällan känns stor medan den pågår. Oftast känns den ganska obetydlig.

Ett steg fram, två tillbaka och sedan ett litet steg fram igen. 

Men det är just de där små stegen som förändrar oss – inte bara som ryttare, utan också som människor.

Det är också därför motgångar är så viktiga.

Inte för att de är roliga, utan för att de lär oss något som framgång sällan kan.

Varje bakslag visar var vi behöver växa!

Varje misstag ger oss en möjlighet att bli lite klokare nästa gång!

Det är lätt att tro att den som verkar mest säker aldrig tvivlar.

Jag tror snarare att de flesta som kommit långt har lärt sig att gå vidare trots osäkerheten.

Och kanske är det just det som är mod.

Inte att aldrig vara rädd – utan att fortsätta ändå.

Det är också därför jag tycker så mycket om hästar. 

De bryr sig inte om hur många följare du har, hur många gilla-markeringar du får eller hur perfekt ditt flöde ser ut. De möter den du är i stunden.

Är du stressad känner de det.

Är du närvarande känner de det också.

De påminner oss om att äkthet alltid betyder mer än perfektion.

I dag är det lätt att tro att synlighet är detsamma som kunskap.

Att den som syns mest också vet mest.

Men verklig erfarenhet, gott horsemanship och ett genuint ansvar för hästens välfärd går varken att mäta i följare, visningar eller algoritmer.

Det byggs i tysthet – genom omtanke, eftertanke och de val vi gör varje dag, även när ingen ser.

Jag hoppas att vi inte glömmer vad som egentligen är värt att uppmärksamma. Att ett samarbete inte övervägande bygger på hur många människor som följer ett konto, utan framförallt baseras på vilka värderingar personen förmedlar och hur hästarna bakom kameran faktiskt har det i sin vardag.

För i slutändan är det inte algoritmen som avgör om en häst känner sig trygg – det gör människan vid dess sida.

Med handen på hjärtat – hur många av oss har egentligen gjort en riskbedömning av vår egen hästhållning?

Vi pratar gärna om träning, utrustning och resultat, men betydligt mer sällan om de risker som finns i vardagen. Verklig hästkunskap handlar inte bara om teknik och prestation. Den handlar om ansvar, eftertanke och omtanke – också när kameran är avstängd.

Kanske räcker det att ibland stanna upp och fråga sig:

• Gör jag det här för att det känns rätt – eller för att det ”ser bra ut”?

• Har jag identifierat de största riskerna i min hästhållning?

• Anpassar jag träningen och miljön efter min hästs behov – eller efter mina egna förväntningar?

• Finns det något jag kan göra lite tryggare redan i dag?

• Är jag lika snäll mot mig själv som jag försöker vara mot min häst?

Så nästa gång du ser en perfekt bild eller en välförtjänt rosett – gläds åt den. Men kom också ihåg att bakom ögonblicket finns någon som kämpat, gjort misstag, fällt tårar och ändå valt att resa sig igen.

Kanske är det just där den verkliga framgången finns. Inte i det andra ser.

Utan i beslutet att resa sig en gång till, när ingen applåderar, ingen filmar och ingen vet hur nära man var att ge upp.

För de viktigaste kapitlen skrivs nästan aldrig när allting känns enkelt.

De skrivs när vi väljer att fortsätta, trots att ingen annan ser hur mycket det faktiskt kostar oss i mental styrka. 

Och kanske är det just de kapitlen som en dag blir berättelsen bakom bilden.

Tack för att Ni följer just min blogg!

Kram // Marie