Duellen i stallet

Det närmaste en hästbok jag har kommit i mitt litterära liv är nog när jag läste gamla westernböcker i pocketformat under den tiden jag låg i lumpen. De gick att köpa för fem kronor styck eller tre för en tia i en affär nära hemma. Inte för att de "böckerna" handlade så mycket om hästar, men de förekom ändå i bisatser som transportmedel när cowbojsarna skulle ut och skjuta med sina puffror.

Efter att ha tvingats läsa böckerna om Sigge och (för) många Min häst för mina döttrar innan de lärde sig att läsa den där smörjan själva, så har jag ändå ett visst hum om vad de där så kallade hästböckerna handlar om.

Jag tänkte att man kanske kunde kombinera olika typer av hästböcker, allt för att få en bredare målgrupp? Lite som när Tjeckien och Slovakien blev Tjeckoslovakien, eller som när sossarna samarbetar med Miljöpartiet och Vänstern i det röd-gröna blocket. Då skulle det kunna se ut ungefär så här:

 Duellen i stallet

Alla ridskolehästarna gick i hagen när Bea och Klara kom till stallet på eftermiddagen. De stora tjejerna stod som vanligt och rökte gräs och sniffade lim bakom stallet i väntan på ridskolefröken Fia. Rädda för att de stora tjejerna skulle upptäcka dem så smet de ut till hagen där hästarna gick och betade så fridfullt i eftermiddagssolen.

- Jag hoppas att jag får rida på Putte idag , sa Bea med längtan i rösten. Putte var hennes favoritponny och han såg alltid så busig ut med sin stora pannlugg, fast han egentligen var jordens snällaste. Tyvärr var Putte även Klaras favoritponny så hon blev alldeles svart i blicken när hon hörde vad Bea sa.

- Du får alltid rida Putte! skrek Bea till Klara, det är bara för fröken träffar din pappa i smyg efter lektionerna uppe på höskullen. Bea var alldeles röd i ansiktet, samma färg som solen som var på väg ner över de ljuvliga ponnysarna som betade stilla.

- Vi gör upp det här en gång för alla, väste Bea till Klara. Vi ses i stallgången om två minuter! Med de orden marscherade hon iväg medan hon fingrade på sin Colt Magnum kaliber 22. Hennes mörka tankar kunde inte skingras av att Putte tittade upp på henne när hon gick förbi.

I stallgången möttes de. Solens sista strålar letade sig in genom kvisthålen i stallväggen. Båda visste att bara en av dem skulle komma levande ur stallet. Stämningen var tät när de lossade remmen som höll fast deras revolvrar. Med ryggen emot varandra gick de tio steg. Bea var snabbt uppe med sin revolver och sköt snabbt. I samma stund som splittret från trästolpen nådde Klaras kind avfyrade hon ett enda dödande skott i Bea som sjönk ihop i stallgången.    - Nu är Putte bara din, blev hennes sista ord innan hon med en snyftning drog sitt sista andetag.

De stora stalltjejerna vaknade till ur sitt limfyllda rus när de hörde skotten och kom springande på vingliga ben. Klara flydde ut till hagen, kastade sig upp på Putte och satte av i galopp över ängarna. De stora tjejerna tog sina vapen ur sadelkammaren och tog upp förföljandet, anförda av ridskolefröken Fia som red först med sin stora sheriffstjärna på bröstet som blixtrade av solens strålar.

Putte sträckte ut sina korta, knubbiga ben och efter ett par kilometer så hade Klara lyckats skaka av sig sina förföljare i uppbådet. Hon gjorde halt under ett stort träd och gjorde upp en eld där hon kokade kaffe och drog i sig en lina kokain. - Nu är det bara du och jag Putte, snyftade hon medan hon kramade hans hals. Putte var en snäll ponny som tuggade gräs istället för att röka gräs. Livet såg onekligen ljust ut för Klara och Putte.