Dygnet har bara 24 timmar!

Wow!

Jag klarade det :) Självklart inte ensam, för det hade aldrig gått!

Men igår när klockan närmade sig 16.00 på kontoret kom paniken krypande över mig. Jag hade sprungit runt som en galning hela dagen, men var ändå inte klar. Och eftersom några kollegor var sjuka så fick jag även täcka upp för dom, dvs jag låg långt efter.

Funderingarna på att ställa in träningen började komma, men trängdes bort ganska snabbt. Jag behöver få känslan i galoppen punkt slut.

Läget förklarades för några kollegor som direkt tog några saker från mina axlar och jag sprang ut i mörkret.

Samtidigt som jag sprang hemåt svarade jag på mail gällande en rolig sak som kommer hända i bloggen, responsen har varit otroligt positiv och nu är det dax att börja planera.

När jag sprang där och mailade så pratade jag även med Per för att berätta om just det jag mailade om. Ni ser det kanske framför er om ni sluter ögonen..

En stressad blondin som babblar på i 290 samtidigt som hon knappar febrilt på sin Iphone. haha, jag i ett nötskal!

Nästa samtal gick till Nina i stallet med frågan om hur lerig min häst var?
Fick till svar att det inte var så farligt. Skönt tänkte jag då kanske jag fortfarande hinner!

Nu stod det bara två små detaljer mellan mig och stallet.. Bilen och bilköer!

Bilen startade verkligen på sista rycket - jag hade glömt att tanka! Crap!

Efter några "hur dum får du vara Annelie" och "vad trött jag blir på mig själv" kom jag iallafall ned till bensinmacken och tankade fullt.

Brum brum iväg mot stallet, gick hur bra som helst! Jag började känna mig positiv till min tidspress tills..

Ooh crap!

Bilkö i 20 minuter, detta var ett stress test utan dess like! :)

Jag sladdar in på transportparkeringen, kopplar på släpet och kör ut på mindre än en minut. Skrattar åt mig själv och inser att den precisionen på att koppla släp kommer från att jag upplevt många dagar som dessa.

Greta är nu lika laddad som jag själv och vi sladdar in i stallet på hälarna med andan i halsen.

Vad tror ni händer då? Och jag skojjar inte, en liten tår av lättnad fick jag faktiskt trycka tillbaka!

Där står min häst, färdig för avfärd. Utrustningen packad till vänster och väntar på mig.

Hon blev min vardagshjälte igår, fröken Nina! Vilken pärla hon är. För inte nog med det, när jag sen kom hem kl 22.30 till stallet igen, så har hon mockat åt mig och fyllt höpåsar.

Tack Nina, du räddar en stressad blondin fler gånger än jag tror du själv förstår!!

Man ser nästan hennes gloria över hjälmen! ;)

Tack vare henne så kom jag iväg till träningen, i bra tid! Tur det för redan påväg dit var det lite halt.

Cajza hoppade som en stjärna, och vi fick bara göra banan en gång eftersom det var så himla bra (som tränaren sa). Kul :) Det är verkligen självförtroende höjande om något!

In med Cajza i transporten och redo för avfärd hem. Ekipage som tränade innan mig ringde till tränaren under vår lektion och varnade för att det var jättehalt ute.

Jag är van vid att köra transport i alla olika väder, så sakta körde jag ut från gården.

Vi låg bara i 15 km/h med jämn fart på raksträcka när fästet lossnade första gången och hela bilen och släpet gled okontrollerat över på andra sidan vägen.

Gosh, gåshud och fokus!

Två gånger till hände det, men eftersom jag inte hade någon fart så skedde det i slowmotion.

Färden hem till stallet tog nästan dubbelt så lång tid som färden dit och jag var helt slut när jag parkerade bilen.

Min stjärna fick komma in i sin box och alla hästar fick kvällsmat. Då slog det mig! Jag hade inte ätit mat sen lunchen.

Typiskt!

Man kan inte hinna med allt, men jag hann iallafall med det mesta. Såklart med hjälp från kollegor och Nina!

/annelie