EM och sånt - från andra hållet

Hej på er! Det var ju typiskt att Madde skulle hinna före mig med att berätta sina EM-historier för nu kommer det ju låta som vi gjort exakt samma sak under hela veckan- vilket vi också har. Vi lämnar sällan varandras sida.

EM var en häftig upplevelse, så fint arrangerat. Vårt enda ständiga klagomål har egentligen bara varit att det varit långt att gå, men med bara en häst var det nog det ganska lämpligt att vi fick lite extra motion. Den andra tanken är också att med mängden hotellfrukost vi tryckt i oss under veckan var det ju inte helt fel med lite extra förbränning. Man vill ju inte få kolik.

Det har skrattats, gråtits, kramats, tröstats, peppats och powernapats en hel del. Det är hälsosamt att tävla i ett lag så härligt som det här. Alla har fått återvända till stallet både överlyckliga och djupt besvikna (inte Malin & Allan), och då har resterande lagmedlemmar stått redo med precis vad som behövts i stunden. Och att varje kväll få ett meddelande i WhatsApp-gruppen från minst en ledare med ett "Bra jobbat idag tjejer!" och ett överflöd av emojis - det är ingen självklarhet, och jag talar för oss alla 4 när jag säger att vi uppskattade det så himla mycket. Så även jag vill rikta ett stort tack till Henrik, Rasmus, Annika, Ankan och Pether - ni har gjort hela den här säsongen till ett stort fluffigt moln att bara studsa runt på. Jag är så glad att jag fick vara med på en del av er resa!

Jag och Gullan har haft den finaste sista veckan tillsammans. Jag är så stolt över henne! Det gjorde mig så ledsen att hon blev så stressad och trivdes så dåligt under lamporna den sista hoppningen, det var inte det avslut jag önskade för henne & Malin. De förtjänade så mycket mer! MEN med gemensamma krafter fick hela laget till den där medaljen de kämpat för hela året. En silvermedalj, på EM i Göteborg. WOW! Att gå in på Ullevi i fredagskväll tillsammans med  några av de själar jag tycker allra mest om, det var mäktigt.

Den promenaden från arenan till stallet, jag med blombuketten i handen och Gullan med rosetten i tränset, var också vår sista. Det är slut nu. Jag sitter på en buss till Arlanda och blinkade bort några tårar när jag med en sorglig låt i hörlurarna lämnade Norrköping bakom mig.

Jag ska inte ljuga, det här kommer inte bli lätt. Gullan är min andra halva, jag vet knappt vem jag är när jag inte är med henne. Jag är så ledsen över att inte få vara med när Indie gör roliga saker eller när hon tar nästa steg i livet och visar hela världen vilken stjärna hon är. Jag är nästan lite irriterad över att jag aldrig mer kommer behöva deala med Märta huruvida vi är vänner eller inte. Jag kommer sakna Doris energi och Mannes gulliga lilla ansikte. Jag kommer vara lite vilse när jag inte längre är någons högra hand. Men jag är redo nu.

Tack Bea, Iza & Sandra för att ni stått ut med mig, för att ni stöttat och varit min dagliga underhållning. Tack Malin för alla fina minnen och glada stunder att vara stolt över. Tack Pelle & Gittan för maten & familjekänslan 50 mil hemifrån. Och sist men inte minst, tack Sara för all ovärderlig hjälp du gett mig ända sen jag satte min första fot på Jonstorp. Utan dig hade jag inte kommit långt.

Tack för alla fina ord och all support under min tid här på bloggen. Puss på er!