En riktig sport?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det senaste dygnets tidningsrubriker. För mig är Roffe en solklar vinnare. Jerringpriset är folkets pris. Det är människorna runt om i landet som har fått äran att rösta fram den idrottare de tycker skulle vara en värdig vinnare. Att Roffes röster slog rekord gör väl bara att det svartnar i folks ögon. Men sedan får alla andra skylla sig själva för att de inte har röstat ordentligt.

Allt handlar om vad som är riktig sport och vad som inte är det. I högstadiet kunde jag inte göra mer på idrotten än att sitta på läktaren för att mitt knä hade hoppat ur led. Något som irriterade lärarna trots att jag spenderade 3-4 timmar om dagen i stallet varje dag. Men en i parallellklassen som dansade 3-4 gånger i veckan behövde knappt vara på lektionerna men fick ändå ett bra betyg i kursen. Om det hade att göra med att h*n var lite "känd" vet jag inte. Fast ska det verkligen spela någon roll?

Sport som sport. Tydligen är schack en sport enligt många. Även om jag personligen kanske inte riktigt håller med klagar inte jag ner på de som har bönder, torn och springare/hästar som sitt stora intresse. Om inte Bengtsson hade vunnit Jerringpriset hade jag gärna sett att Sedin tog hem glasskålen. Precis som många andra verkar tycka, men hur kommer det sig att han bara fick 6,6% av rösterna då? Det är så typiskt på något sätt. Människor som antagligen inte ens brydde sig om att rösta ger sig in i något de själva kunde varit med och påverka. Ridsporten är tydligen en tjejsport och då kanske det inte är så konstigt att manliga journalister runt om i Sverige blir lite avundsjuka när en manlig ryttare får 44.6% av rösterna. För enligt några är det ju bara kvinnor som har röstat. Något som verkligen inte stämmer för min icke hästintresserade bror försökte få sina Facebookvänner att ringa in på Bengtsson... Min bror som även kan namnet på både Ninja, Casall och Quintero tack vare att media även har skött sig bra den senaste tiden i form av tv-sändningar och tidningsartiklar.

Samtidigt är jag en människa som tycker om debatter. Jag älskar att se hur människor engagerar sig i saker och ting och speciellt hästmänniskor då vi har väldigt starka åsikter. Sist var det TR-ändringarna om loggornas storlek och nu detta. "Tack vare" medias val av rubriker och artiklar har vi nu fått väldigt mycket utrymme i media. Något vi alla strävar efter. "All publicitet är bra publicitet" för hur ofta brukar det egentligen se ut så här på Sportbladets sidor?

Igår ville jag säga schackmatt till Lasse Anrell när det visade sig att han hade sågat en sport som han själv är rädd för. Att han faktiskt vågade sig upp på en häst tycker jag är ganska bra gjort, även om han bara skrittade över en upphöjd bom (med ledare). Kändishoppningen nästa kanske?

"Ridturen har gett Lasse Anrell lite större förståelse för ridsporten. - Jag har full respekt för dem som rider, Rolf-Göran Bengtsson också, och jag förstår att en OS-medalj inte är snuten ur näven. - Det krävs mod att rida det förstår jag."

- Källa