En starkt lysande guldstjärna!

Japp, helt klart en guldstjärna till Loppan för dagens prövningar. Om hon fick minuspoäng för de sura minerna tidigare i veckan så fyllde hon med säkerhet upp pluskontot idag istället.

Jag temade upp med min mamma, Karin, som mer än gärna ställer upp och sidekickar när det är dags för Loppan att tränas på olika saker i livets skola. Idag var målet att genomföra en smärtfri och helst mysig promenad i skogen med tömkörningsgjorden på för första gången (hon har ju bara haft den en gång hittills och då i stallgången).

När vi hämtade henne i hagen stod hela flocken lääängst bort vid fölstolösdriften och hängde, så det vara bara att sätta igång och pulsa genom snön dit bort. När vi gått halvvägs visslade jag och Loppan kom som ett skott fast de andra stod kvar; Snacka om att bekräftelsebehovet som hästägare blir uppfyllt till max med ett sånt kärleksfullt bemötande. Jag struntar i om hon kommer framspringade till alla, jag låtsas ändå att det bara är mig hon älskar mest!

Väl i stallet skötte hon sig exemplariskt genom hela borstningen (som jag skrivit tidigare är ju inte det hennes favvo precis) och lyfte hovar som en gammal veteran. När tömkörningsgjorden åkte på kollade hon lite men sen var det inget mer med det.

  Sen tog vi en kort promenad i skogarna kring gården, övade lite röstkommando och spanade in terränghindrena. Hon var helt ko-lugn som vanligt, tills vi kom fram till skrittmaskinen! Jag vet inte om jag nämnt det innan men Loppan är totalt orädd för allt; Busande hundar, traktorer, skenande hästar, höga ljud, fladdrande ikeapåsar - inga problem! Men från dag ett har hon varit livrädd för skrittmaskinen när den är igång och det är hästar i. Hon undrar väl vad de stackars hästarna gjort för att bli inlåsta där bakom gallret?

Hur som helst är hon väldigt lätt att hantera under såna situationer, hon "exploderar", laddar ur och kommer ner på jorden igen. Inga långvariga hysteriska anfall alltså, det bådar gott inför framtida inridning (om man nu sitter kvar under explosionen det vill säga..).

Hon fick komma in och äta lite godis efter det, sen var det bra och hon blev utsläppt till sina små vänner igen. Jag tycker det är viktigt att bara träna dem i korta pass och aldrig tjata om någonting alls när de är unga, även småsaker kan bli nog så jobbiga om man håller på och gnetar för mycket. Jag försöker att alltid jobba förebyggande istället för att provocera fram grejer som jag kan "ta itu med", det uppstår alltid såna situationer tids nog i alla fall.

Målet med dagens övning är i alla fall nått med råge och jag längtar tills det är dags för nästa gång!