En VM-medalj rikare och ett spontant hästköp

Herregud, vart ska jag börja?

Nu har det gått tre veckor sedan VM i Spanien och folk frågar om jag har smält det än. Svaret är nej och jag tror det kommer ta lång tid innan jag förstår vad som hände.

Vi körde tidigt måndag morgon till Spanien. Hästarna reste bra, det var 39 grader när vi kom fram, så de var lite svettiga trots fläkt i bilen. Måndagen bestod mest att packa upp, få hästarna installerade och jag red Jaguar på kvällen. Mest skritt och en väldigt lätt jogg.

Tisdag var det veterinärbesiktning på förmiddagen som alla svenska hästar gick igenom. På eftermiddagen fick vi rida inne på dressyrbanan och på framridningen hade de ställt fram några av hindren som vi kunde träna på. Det är ganska nya regler på internationell tävling att man får rida på tjur, grind, fålla och bro dagen innan. Jaguar bryr sig sällan om något, men skönt ändå att de får en chans att se allt på ett avspänt sätt.

Efter lottningen i dressyren fick jag min starttid torsdag. Då det var många startande (68 som blev 66 efter vetchecken) fick de dela upp det. 45 ryttare red dressyr onsdag, 21 stycken torsdag förmiddag och 21 stycken red teknik torsdag eftermiddag.

Onsdag red jag ett kort, men intensivt pass för min tränare Maria Eriksson som var på plats. Vi hejade på Anna, Ginnie och Ido som alla gjorde fina ritter på onsdagen. Det var väldigt roligt att coacha Anna på hennes första VM, hon har varit min elev i rätt många år nu. Det var otroligt nervöst att titta på när en elev tävlar, jämfört med att rida själv.

Torsdag red jag och Jaguar vårt dressyrprogram till tonerna av rockmusik. Jaggan kändes superfin, även om det alltid finns saker man hade kunnat göra bättre, så var jag nöjd med ritten. Jag slarvade i ett byte i de sista serpentinbågarna, vilket jag visste skulle bli kostsamt, men min känsla var att jag skulle landa på 72-73 %. Det blev lite av en kalldusch då jag fick precis 70 % totalt. Vi landade på en 9:e plats och vägen till medalj kändes väldigt väääääldigt lång… Jag var såklart besviken och irriterad, men försökte hålla modet uppe och fokusera på nästa del.

Fredag var det teknik och jag var taggad på att ta revansch. Vi red i slutet av dagen och jag försökte ladda på rätt sätt och hålla fokus utan att bli nervös. Vi har haft förmånen att jobba med Maria Sundin som är mental coach och hon har hjälpt mig massor. Förut har jag tänkt att mental träning är för idrottare som blir nervösa, vilket kanske är den vanligaste fördomen. Men nu har jag insett hur mycket hjälp man kan få av olika verktyg och sätt att tänka när det kommer till prestation. Och på ett VM är det omöjligt att inte bli nervös! Eftersom jag kände mig otroligt väl förberedd och visste hur jag skulle hantera det ifall nervositeten kickade in, så blev jag inte heller särskilt nervös. En del nervositet kan dock vara bra, särskilt för mig som är lite väl avslappnad ibland. Mitt mantra under hela VM:et var ”jag är bäst under press”.

Jaguar kändes riktigt fin på framridningen där jag fick hjälp av min andra Maria och när jag gick in på banan var jag full av självförtroende och taggad. Det var en kul och teknisk bana, passade oss perfekt. Det var en klurig linje där man skulle hoppa med lans, 10 meter efter lämna den i tunnan (i höger galopp), sedan rida an mot sidepass, den första i vänster galopp. Jaggan har väldigt svårt för att landa i höger galopp efter hinder och det var en vänstersväng till tunnan. Istället för att försöka landa i höger och riskera trassel så bestämde jag mig för att landa i vänster, byta till höger, lämna lans, byta till vänster och ta bommen i galopp. Det gick riktigt bra och vi fick till ett snyggt flyt. Resten av banan kändes också bra och jag hade en härlig känsla. Förutom den linjen var jag extra nöjd med både enkelslalomen och parallellslalomen. Nu fick vi poängen vi strävade efter, det blev 73,42 % och en femteplats.

Det rullade in flera resultat nära mitt, men decimalerna höll sig på rätt sida och jag stod med Annas man Erik och svettades innan det var klart att vår femteplats skulle hålla sig. Nu var vägen till medalj fortfarande lång, men vi hade knappat in några poäng och låg delad sexa med två andra ryttare, den ena av dem var Ido. Allt kunde hända i speeden och jag var riktigt taggad för lördagen.

Speedbanan var jättebra byggd, den hade några längre linjer där man kunde gasa på, men många snäva svängar och vinklar där man behövde ha balans och kontroll på sin häst. Anna och Jabali red sin speed på morgonen och herregud vad nervös jag var. Erik hade det också tuﬀt och hög puls! Men jäklar vilken runda hon gjorde, gick upp i solklar ledning och när det blev lunchpaus stod Annas namn kvar högst upp!

Jag vet att Jaguar kan vara snabb och han kändes pigg och fräsch när vi värmde. Jag gjorde ingen lång uppvärmning, utan behövde bara känna att han var med mig. Trycket på läktarna när man kom in på banan var magiskt och fullt med svenska flaggor överallt. Jag njöt av att rida speeden och visste att vi hade inget att förlora, nu var det bara att ge tusen procent och hoppas att det skulle räcka till mitt mål.

Foto: Carlos Hernâni

Den enda missen blev att Jaguar gav sig iväg innan jag hunnit sätta på repet på grinden. Jag fick ta tillbaka honom så jag kunde nå stolpen och vi tappade 2-3 sekunder på detta. När jag och Maria stod och tittade på resterande ryttare som var kvar efter mig kunde vi inte tro våra ögon. Jag behövde 9 poäng för att ta bronset och när alla portugiser som låg före mig rev en planka i klockan, och Bruno Pica dessutom tog en bom i sidepassen, insåg jag att medaljen var min. Endast en fransman före i slutresultatet som var 0,3 sekunder snabbare än oss. Jag kramade om Maria och sprang för att hämta hästen till prisutdelning.

Foto: Carlos Hernâni

När jag kom till boxarna skrek de att jag tagit silver. Va tänkte jag, och hade inte ens räknat hur många poäng det var upp till silvret. Men jag slog Bruno med en poäng och fick därmed gå in på prisutdelningen och stå mitt emellan Gilberto och Bruno. Wow! Alla kom fram och grattade mig och jag har nog aldrig kramats så mycket som jag gjorde den dagen. Anna kom femma i speeden och fick också gå in på prisutdelning. Vilket första mästerskap hon gjorde, så stolt! Ginnie gjorde också superfina resultat i både tekniken och speeden och säkrade en 19:e plats, grymt imponerande och fint ridet. Ido låg som sagt delad sexa med mig inför speeden, men blev tyvärr utesluten då hon inte red över startlinjen. Ibland gör man misstag och det är bajs, skit och helvete. Finns inget man kan säga eller göra för att det ska vara ogjort, man får bryta ihop och komma igen och alla vet att hon hade varit i toppen om detta inte hänt. Men hon var ändå en av de första som kom och kramade mig och grattade, trots den besvikelse hon kände. Det är att vara en riktigt lagkamrat och visa på gott sportmanship.

Foto: Carlos Hernâni

Vårt svenska lag hade tagit silver om det avgjorts utan komomentet. Trots komomentet (där endast 10 av 49 ryttare lyckades genomföra momentet) hade vi ändå blivit fyra som lag. Nu kan vi inte delta som lag, men jag tror Sverige hade mest sammanhållning av alla. Vi hade så kul hela veckan. Stöttade och peppade, hjälptes åt och umgicks. Inte bara vi ryttare, utan partners, hästskötare, släkt och supporters. Världens bästa gäng och det är bland det bästa jag kommer bära med mig från detta mästerskap. Och givetvis min coola silvermedalj!!!!

Otroligt tacksam för hela mitt team som alla bidragit med viktiga pusselbitar till denna framgång. Och vad vore inte en ryttare utan sin häst! Alltså Jaguar, vilken krigare han är och han gav mig verkligen 1000 % under hela mästerskapet.

Foto: Privat

Nu väntar några intensiva veckor med träningar och resor. Jaguar har fått vara ledig i två veckor så han ska börja ridas. Jag har en ny häst i stallet, ägs av en tyska, så det ska bli kul att jobba med. Är på väg hem till Portugal i skrivande stund, har varit i Skåne under helgen och tränat. Jättefint ordnat av Sandra Nilsson, många duktiga ekipage och härligt häng. Kan vara så att jag har råkat köpa en till häst. Renoirs ena uppfödare fick ett otroligt vackert palominoföl förra våren som jag gått och tänkt på, så bestämde mig för att slå till. Nu är han 1 år, efter Zafferano och vi åkte ut för att se honom hos uppfödaren Christian Hansson lördagsmorgon innan lektionerna. Han är såååå fin och rör sig riktigt trevligt. Elegant häst och väldigt kelig, ska bli spännande att se vad det kan bli av honom.

Den 26e oktober kommer jag till Elmia horse show och ska ha clinic, kom och kolla på det och efteråt blir det we-tävling. Ska bli så kul och we bara fortsätter att växa, världens bästa gren!

Kram på er,

Astrid