Fail better

När jag är i bra balans är jag rätt duktig på att bara uppskatta allt positivt i tillvaron, allt jag får vara med om och bara njuta av att livet som det äventyr det faktiskt är. Det finns så mycket fint som man lätt glömmer bort i vardagshetsen. Att solen skiner, att jag är frisk, att min häst är frisk, att jag får ägna mig åt det bästa jag vet och drömt om att få göra sedan jag gick på dagis, och så vidare. Annars är allt plötsligt över innan man haft vett att uppskatta det.

Det sägs att studietiden är en sorglös tid. Det ligger mycket i det, men helt sant är det inte. För hur mycket carpe-diem man än vill vara så är INGENS tillvaro sorglös, hur halvfullt glaset än borde vara så sprudlar ingen av energi och tacksamhet dag ut och dag in hur bra man än trivs, inte studenter heller.

Och inte jag heller. Och den delen av livet ska jag kanske inte utesluta från den här bloggen heller, om bilden nu ska bli rättvis.

Lugna ner sig och leva i nuet är en fin tanke, just nu ägnar jag mig mest åt motsatsen. Tankarna går ungefär runt i vad i hela fridens dagar jag vill göra, var jag vill göra min praktik i vår - på ridskola och kunna göra SRL III-provet i vår, eller på naturbruksgymnasium där jag faktiskt kan tänka mig att jobba när jag fått diskbråck och artros eller bara vill ha ett seriöst normalt jobb, eller praktik utomlands kanske, fast tycker inte att det känns bra att lämna min häst för en helg och att släpa med henne till Långtbortistan blir sådär. Och VAR ska jag egentligen ta vägen när jag är klar och CSN vill ha sin första återbetalning i juni, och ska jag sikta in mig på att flytta hem igen så småningom där det finns mark och skog att faktiskt bygga upp något bra en vacker dag, eller ska jag flytta någon helt annanstans och vidga vyerna, eller först ta det där jobbet utomlands och våga köra på ordentligt, och var kan jag ta vägen där jag faktiskt tjänar pengar nog att bygga upp en ekonomi som jag har hört att man borde ha men samtidigt kan fortsätta rida och utvecklas, för det är ju det absolut roligaste som finns, fast riktigt bra blir jag nog aldrig, för jag är för mesig och självkritisk för att faktiskt lita tillräckligt mycket på min förmåga. Eller? Och varför måste jag flytta ifrån det här när jag har hittat en hel klase med människor på samma ställe som faktiskt tycker om mig för att jag är som jag är, inte trots att jag är som jag är, och som jag inte vill vara utan, och vad är egentligen meningen med livet och tänk om jag väljer fel och sedan inte kan ångra mig eller om jag missar att ta tillvara på det här och bara låter all kunskap jag fått rinna ut i sanden och inte för dem vidare som jag borde, och bara blir en sån där som ingen kommer ihåg. Och när i hela fridens dagar ska jag hinna plugga företagsekonomi, och hur ska jag få in något i huvudet när den har fulllt sjå med att reda ut DET HÄR?

Det här är också en del av det hela. Oro är ungefär lika effektivt som att lösa en räkneekvation genom att tugga tuggummi, och hälften av alla funderingar kan jag egentligen lägga ner på en gång för de leder ändå ingen vart. Och resten kommer självklart att lösa sig. Någon får gärna informera min hjärna om det också så kanske den kan vara tyst när jag försöker sova.

Egentligen vet jag precis vad jag vill göra. Hoppa höga hinder och jobba för att sprida kunskap om hur vi får lyckliga, friska och presterande hästar, för jag är fullt övertygad om att det går hand i hand. Svårare än så är det inte, det är vad jag vill ägna mig åt. På ett eller annat sätt.

Och dit ska jag.

Hur gör man då? Finns bara ett sätt. Man fortsätter envist. Ramlar av, men sitter upp igen. Vågar misslyckas, göra om, misslyckas igen, pröva sig fram, chansar och ser hur det går. Och slutar oroa sig. Jag jobbar på den biten nu. Drömmar är alltid värda att kämpa för. Speciellt dom man haft sedan dagis.