Finlir med verktyg som glappar

Det finns dagar då ridningen känns som att försöka styra ett helt ekipage med en kropp som inte riktigt är inkopplad. Mina ben svarar långsamt, ibland inte alls. Signalerna från hjärnan går iväg – men det är som att någon klippt kabeln halvvägs. Och händerna… små skakningar, domningar, den där svagheten som gör att jag tappar tygeln fast jag håller allt jag kan.

Att rida dressyr med nedsatt nervfunktion är som att göra finlir med verktyg som glappar. Jag vet exakt hur jag ska rida, vad som behövs – men kroppen gör inte alltid som jag tänker. Bålstabiliteten är utmanad efter min bäckenbotten- och nervskada, och det märks direkt. Sitsen faller isär. Jag tippas framåt när bålen inte orkar. I traven studsar jag när nerverna brinner i benen. I galoppen får jag ibland hålla andan för att hålla ihop mig själv.

Men mitt i alla dessa hinder hittar jag också en märklig styrka. För ridningen tvingar mig att känna efter, att prioritera det viktigaste.

När jag inte kan rida med ben, då rider jag med känsla, inte kraft. Och när kroppen bråkar – då lär jag mig att jobba med det jag har, inte det jag saknar.

Foto: Privat

Det är inte glamoröst. Det är inte lätt. Ibland kliver jag av och vill bara gråta. Andra dagar känns det som om kroppen samarbetar i två minuter – och just dom två minuterna bär jag med mig hela veckan.

Romeo och Dux känner direkt när mina nerver inte funkar. De bär mig ändå. Det gör dem inte bara till en häst – utan till den trygghet jag lutar mig mot när min egen kropp inte räcker till.

Det här är inte en resa jag valt. Men det är en resa jag rider igenom varje dag. Med svaghet och styrka i samma andetag.

Och så länge jag kan sitta upp – även om det ibland bara är för en kort stund – tänker jag fortsätta. För ridningen ger mig något min kropp ofta tar ifrån mig: frihet, kraft och kontroll.

Kram ♥️