Finns det liv finns det hopp!

Wow, jag blir alldeles varm i hjärtat av att se hur vi hästmänniskor sluter upp och agerar när det verkligen gäller. Inte bara via min blogg, utan även via Nådhammars egen Facebooksida och via "vänners vänners bekanta" - så många vill hjälpa till! Amazing!

Dessvärre har lilla fölis inte ännu fått någon amma, de letar fortfarande så fortsätt gärna att hålla ögon och öron öppna. Tillsvidare flaskmatas lillen av sina människor och mår, efter omständigheterna, ganska bra.

Förutom att jag känner med ägarna och fölisen i den här fruktansvärda situationen blir jag även livrädd och avskräckt från att betäcka Loppan efter treårstestet. Jag hade ju ändå inte bestämt mig än, men nu lutar det verkligen åt att jag avvaktar...Självklart är man medveten om riskerna när man betäcker sitt sto även om det för det mesta går bra, men när det händer någon man känner blir det plötsligt så påtagligt.

Dessutom får jag lite perspektiv på livet, från att ha känt mig som den mest otursdrabbade hästägaren i världen (sanning med modifikation) är jag nu istället otroligt tacksam och lycklig över att Loppan i det stora hela mår bra och inte har varit med om något livshotande.

På tal om Loppan har jag fått färska rapporter om att hon mår super och är glad över att vara ute i flocken igen. Hon är inte lika ömfotad längre och hänger mule mot mule med sin bästis, skimmelponnyn Maja i sommarsolen. Känns orättvist att lillfölis och hans fina mamma inte får göra detsamma :(