Förberedelse inför Falsterbo

Jag får många tips via mailen om hur jag ska förbereda Cajza inför Falsterbo.

Hur träningen ska läggas upp den sista tiden och saker som är bra att tänka på.

Tack för alla tips, jag uppskattar dom och läser alla!

Men det ingen ännu har tipsat om är hur jag ska klara av det? :)

Om man får jämföra mellan mig och Cajza, så tror jag att hon lätt klarar tävlingen! Jag å andra sidan kommer inte kunna vara talbar ;)

Men vad är oddsen då att den nya medarbetare på Hippson (som jag red på ridskola med när jag var yngre) är en utbildad mental coach?

Cajsa som hon heter (vad är oddsen på den lixom!) kommer att hjälpa mig och nu har jag fått min första övning.

För mig handlar mentalträning om att vara förberedd. Ju säkrare jag är på en klass, desto mindre nervös blir jag inför tävlingen.

Innan bloggen blev så stor som den är idag hade jag inga problem att rida ute på tävlingar. Klart att jag nervös på mina första tävlingar, men sen kände jag mig trygg.

Nervositeten som kommer idag inför en tävling handlar ofta inte om själva hindret, utan om personerna runt om.

Nu kan jag ibland bli nervös när jag ser att människor tittar på mig, de känner igen mig, men kan inte komma på vart de har sett mitt ansikte.

Jag minns när vi var i Botkyrka tidigare i år. Redan innan vi åkte dit så mådde jag dåligt då kroppen inte hade hämtat sig från veckan av vinterkräksjukan, det tog nästan en månad innan jag kunde äta normalt.

Då kände jag att personer tittade på mig, jag blev obekväm och kunde inte fokusera ordentligt.

När jag nämnde det för Per i bilen på vägen hem så tyckte han att jag överdrev, det var ingen som tittade. Nu var jag allt lite barnslig. :)

När vi åkte på nästa tävling, då till Enköping så var det ingen som tittade på mig och jag drog en lättnad suck och tänkte - gud vad skönt, jag överdrev.

En läsare kom fram och bad om ursäkt för att hon tittat på mig, jag förstod inte alls vad hon menade och vi pratade på om allt möjligt, hade riktigt trevligt!

I bilen på vägen hem berättade Per att han förstod vad jag menade. Folk hade tittat, viskat och pekat när vi kom gående i ridhuset.

Det är lite därför jag blir glad när personer kommer fram till mig och pratar! Jag ser att några tittar, och plötsligt blir jag blyg! Jag som alltid är så framåt känner mig uttittad och vågar inte säga "Tjena!".

Det är här jag bygger upp mitt berg för mig själv.

Jag är en ganska sprallig människa, skojjar gärna med personer som jag inte alls känner, utan bara vill att alla ska ha det roligt.

Nu vet "typ hela världen" att jag ska rida i Falsterbo.

Det är min största utmaning hittills, inte bara för de hinder som kommer stå på banan utan också för att det känns som att jag kommer ha många ögon på mig.

Jag gillar er, ni gillar mig och Cajza, så jag kommer föreställa mig att ni alla håller en tumme för oss. Det är inställningen jag måste gå in på banan med, att alla som tittar är på vår sida.

Det är med största ödmjukhet jag skrivet detta inlägg, ingen får tro att jag ser mig som någon typ av kändis. Jag är ju bara Annelie, jag skriver på mitt ärliga sätt och älskar att dela med mig och inspirera er i vardagen.

Är det kanske därför det känns så konstigt när personer tittar på mig? Personerna som tittar på mig vet allt om mig, vad vet jag om dem? Och vem är jag att titta på? Jag är ju en tjej precis som alla andra

Imorgon kommer första mentala övningen som Cajsa skickat till mig upp på bloggen! Håll utkik

Stor kram till er! 

Jag är så taggad, nervös, spänd, exalterad och upphetsad över att vi ska dela detta äventyr TILLSAMMANS!!! 

Gud vad kul vi kommer ha!!!!

/annelie