Föreställ er detta :

Klockan närmar sig 17.30 på kontoret, man inser att det var dax att gå hem för 30 minuter sen.

Utanför så har det regnat hej-vilt hela dagen, men jag är nöjd, för även om jag insåg på morgonen att jag hade glömt mitt paraply på jobbet, så fanns det ett extra hemma.

Jag snörar av mig mina converse och drar på mig gummistövlarna, för även om det slutat regna så är det säkert blött ute tänker jag.

Promenaden från kontoret i stan till min ytterdörr tar 15 minuter (i vanliga fall).

Jag inser att Greta har slut på hundmat, lika bra att jag går förbi affären direkt.

Efter en snabb vända nere i affären ska jag nu alltså bära hem på:

1 st stor handväska som även rymmer datorn.

2 st stora paraplyn (varav ett är modell golfparaply).

1 st säck hundmat.

Egentligen inga konstigheter om det inte vore så att det är glashalt ute.

Mina fina gummistövlar gör inte saken bättre heller. Jag upptäckte igår att dom är väldigt hala att gå i på is.

Sakta och ganska osäkert stapplar jag mig hemåt längst den isiga trottoaren..

Jag inser att cyklisterna har slutat cykla och leder nu sina cyklar(det händer inte ofta i Stockholms innerstad).

För varje person som går om mig i en rask takt så ökar min bitterhet, och jag kan inte sluta tänka på att jag troligtvis kommer dra på en klockren vurpa så att hundmaten flyger och hamnar över hela gatan, jag kommer ligga där med ett brutet lårben och känna mig så förödmjukad.

Till slut inser jag att dom som passerar mig i hög fart är alla under 20 år, så istället börjar jag tänka på att dom kanske kan ramla, det vore lite roligt. Springa på sådär med självsäkra kliv utan en tanke på sin säkerhet.

Sen inser jag att jag kanske är knäpp? Det kanske inte alls är så halt som jag tror.. Om jag bara ökar kliven lite så går det nog lika fort för mig som för dom.

Jag gör det, jag ökar, raska steg, ett, två, ett, två, aaahhh HOLY SHIT! Det var nära ögat! Fy tänk om jag hade ramlat.

Efter 30 minuter är jag hemma, Greta får sin mat och jag belönas med att gå ner i tvättstugan..

Jag ska tvätta ett par nya byxor som jag aldrig tvättat förut, det är ju alltid lite pirrigt och jag är ju inget proffs på att tvätta direkt.

30 står det på dom. Nää, det kan inte vara sant, ska jag tvätta dom i bara 30 grader frågar jag Per? Då kommer dom ju inte bli rena!

Jag börjar svära över vilken konstig tillverkare som tänkte så och detta kommer aldrig gå!

När jag läser vidare på lappen så inser jag att 30 är storleken, och dom ska tvättas i 40 grader.

Lite generad slänger jag in byxorna i tvättmaskinen och tänker " ja ja, jag ramlade iallafall inte på vägen hem".

Så ser en hästfri kväll ut i min värld!

(jag hittade en avslöjande bild i min dator!)

Cajza väntar på att jag ska hoppa upp, men jag måste bara dra iväg ett mail innan..

Fina fina häst, gud vad jag längtar efter henne nu även om jag bara varit borta från henne en dag..

I helgen ska jag ha telefonfri tid i stallet!

/annelie