Först Falsterbo – sedan Paralympics

Felicias och Anna Hassös clinic i Falsterbo har temat "Ingenting är omöjligt, vägen tillbaka efter en svår olycka".

För fyra år sedan förlorade Felicia Grimmenhag, 20 år, båda benen i en mopedolycka. Men bara ett par månader senare var hon tillbaka i sadeln. I dag drömmer hon om Paralympics men först ska hon, tillsammans med Anna Hassö, hålla clinic inför fulla läktare i Falsterbo. 
 
Text: Annika Grundberg
Foto: Marinette Ask
  
Vad ska ni prata om på clinicen?
– Jag ska rida som en uppvisning och så ska Anna Hassö prata. Jag vet inte alla detaljer än, det kan ju hända att jag sitter av och pratar jag också, vi får se. Sen ska jag även vara med i tv-programmet Unbridled på torsdag klockan 12.

Har du med dig egen häst till Falsterbo?
– Ja, jag har med mig mitt sexåriga sto Purissima, hon är efter El Amin ox. Det är en ung häst och det är på gott och ont, men det har fungerat väldigt bra så här långt. Hon är väldigt ridbar, men sen har hon så klart sitt temperament som alla ston. Hon är dock lättlärd och jag trivs jättebra med henne. Purissima är liten också, det passar mig bra, för jag vill klara av att göra allting själv.

Vad har du för mål?
– Nu är det först och främst Falsterbo, sedan ska jag åka på en tävling i slutet av juli och sedan är det SM i augusti. Där hoppas jag på att det går så bra som möjligt, kanske inte att jag vinner, men att jag rider på bra procent. Inför framtiden har jag stora planer, jag vill komma med i landslaget och så småningom även rida Paralympics.

Du har gett råd åt Håbo RK när de arrangerade tävling för ryttare med funktionsnedsättning. Vad behöver arrangörsklubbarna tänka på?
– Vad som behövs beror ju på vad man behöver. En del funktionshindrade går med käpp, jag sitter i rullstol till exempel. Men tillgänglighet är viktigt. Att man kan komma upp på läktaren, ta sig till sekretariatet, kafeterian och toaletterna. Jag vill kunna klara mig själv och inte behöva bli lyft överallt. Det ska vara nära till allt så att man inte behöver ta sig långa sträckor. Och det ska vara lugnt vid transporterna så att hästarna inte blir skrämda när vi ska sitta upp, för då kan det bli tokigt. Det är mycket som är självklart för andra, som att kliva upp för ett trappsteg, men det är inte självklart för mig.