Från svart till silvergrå, men fortfarande samma Mirum

För några månader sedan skrev jag ett blogginlägg om skimmelgenen och hur fascinerande det är att följa en hästs färgförändring.

På bara några månader har Mirum blivit betydligt ljusare. Den lilla svarta hästen börjar allt mer ge plats åt en vacker silvergrå treåring. Varje gång hon fäller pälsen händer det något nytt, och det är svårt att inte stanna upp och fascineras av naturens eget konstverk.

Däremot hade jag gärna sett att skimmelgenen även tog hand om kissfläckarna… Jag tror snart att jag har testat vartenda husmorsknep som finns för att få bort dem. Men Mirum verkar trivas alldeles utmärkt med sin egen idé om “närproducerad golvvärme” och ser inte riktigt problemet. Har ni några riktigt bra knep får ni gärna dela med er!

Trots att utsidan förändras är hon fortfarande precis samma Mirum. Nyfiken, positiv och klok. 

Det känns nästan overkligt att hon snart bott här i ett år. Vi har aldrig haft någon brådska med hennes utbildning. 

Hon får vara unghäst och utvecklas i sin egen takt, både fysiskt och mentalt.
Träningen varvas med vila, för återhämtningen är minst lika viktig som själva träningen.

Inridningen fortsätter lugnt och metodiskt.
Samtidigt tränar vi en form av frihetsdressyr där fokus ligger på kommunikation, samarbete och relation. Målet är inte att lära henne en massa trick, utan att vi ska förstå varandra.

En av våra mysigaste stunder är inkallningsträningen.
Mirum kommer lugnt mot mig med spetsade öron, stannar mjukt framför mig, sänker huvudet och andas ut. Det är en känsla som är svår att beskriva.

Hon måste inte komma men Hon väljer att göra det. För mig säger det mer om vår relation än något annat träningsmoment.

Sedan är det ju Mirum vi pratar om... 

Lika snabbt som hon kan vara fokuserad kan hon få ett infall och bjuda på ett par ordentliga glädjebrallningar runt ridbanan. Hennes uppfödare skrattar bara och säger: “Ja, hon brås på sin mor!” Och det är svårt att göra annat än att skratta med.

Jag hoppas verkligen att hon får behålla den där glädjen.
En treåring ska få vara tre år.
Hon ska få leka, busa och springa av sig, samtidigt som hon lär sig när det är dags att arbeta. De två sakerna utesluter inte varandra.

När vi letade efter en unghäst pratade många om gångarter, stam och framtida potential. 

Självklart tittade vi på det också, men det var inte det som avgjorde.
Det viktigaste var personligheten.

Vi tittade inte bara på Mirum, utan också på hennes mamma och faktiskt även människan bakom henne – hennes uppfödare.
Lugnet, tålamodet och sättet att låta hästar utvecklas i sin egen takt stämde väldigt väl överens med hur vi själva vill arbeta. 

Det har jag inte ångrat en sekund.

Gångarter går att utveckla.
Muskler går att bygga och utbildning går att ge.
Men ett gott temperament, nyfikenhet och ett tryggt sinne är betydligt svårare att skapa.

{{ AD }}

Nu fortsätter Mirums förskola. 

Inridning och grundläggande fortsättning tuffar på allt enligt plan.
Varje moment får ta den tid det behöver, och först när grunden känns självklar är det dags att gå vidare. Halterna är riktigt fina. Svänga gör vi bäst åt ena hållet än så länge. 

Mirum börjar i första klass

När den grundläggande delen är klar, den sk. Inridningen (förskoleklass) då är Mirum redo för nästa steg. Att introduceras för hinder! 

Mirum kommer att hoppas in som det kallas av den internationella fälttävlansryttaren Frida Toreson på Frida Eventing. Jag har känt Frida länge och följt hennes resa i alla discipliner som fälttävlan har. Alltså det är en tuff gren! SHIT! Minns när hon red min andra numera gamla häst. Vi samla ihop bokhylla, badkar, ja en massa saker. Och byggde hinder av. Och som de hoppade!! Herregud! Nånstans har jag bilder på Frida och Mavve. Sen hoppade hon även Romeo, de var superfina! 

Frida har utbildat flera hästar till internationell nivå och är känd för sitt lugna, pedagogiska och hästvänliga sätt att arbeta. Just därför känns hon som helt rätt person för Mirum.

Foto: Privat Frida Torsen & Brasse

{{ AD }}

Mirum älskar dessutom att vara ute i naturen. Hon är modig och nyfiken, men samtidigt klok och försiktig.
Det är en kombination som jag tror skulle passa väldigt fint även inom fälttävlan på en lättare nivå. 

Samtidigt förändrar det inte våra mål. Drömmen är fortfarande att Mirum en dag ska bli min framtida paradressyrhäst. Men jag ser ingen anledning till att det ena måste utesluta det andra.

Jag har alltid tyckt om tanken på en häst som får göra lite av varje. Dressyren bygger styrka, balans och kommunikation, medan hoppningen och terrängen bygger mod, självförtroende och ger värdefull variation.

Det handlar inte om att samla meriter, utan om att ge Mirum ett roligt, hållbart och allsidigt hästliv. Om hon tycker att terrängen är lika rolig som vi tror, varför inte låta henne få utvecklas även där? Eller WE eller hoppning. 

Men det får framtiden utvisa. Just nu njuter vi av de små sakerna. De mjuka utandningarna, inkallningarna, tvätta kissfläckar, de små framstegen och glädjen hon visar varje dag.

För om det är något jag verkligen hoppas, så är det att Mirum om många år fortfarande är samma glada, nyfikna och trygga häst som hon är idag.

För mig kommer det alltid att vara det viktigaste målet av alla.

Foto: Privat Mirum 3,5 år