Gästblogg (eller hästblogg?)

Det är inte ofta som jag låter någon annan än undertecknad hålla på och kladda i min blogg, men idag har jag faktiskt gjort ett sällsynt undantag. Jag har lämnat över tangenterna till vår lilla pålle, eftersom han påstår att han har en hel del att berätta...

Jag heter Lord Crusador, men det är ett så långt namn att ingen orkar säga det. Därför så kallas jag för Lilleman, eller Pilleman, eftersom jag enligt människorna både är lite sent utvecklad, och har en en hel del olika bokstavskombinationer, typ halva alfabetet. Idag tänkte jag berätta för er om en spännande utflykt som jag var med om i helgen.

Jag misstänkte att det var något fuffens på gång redan på lördagen eftersom både mamma, pappa, farbror Hans och tant Sara dök upp i min hage där jag stod och frös röven av mig ute på den skånska landsbygden. Dom såg så där falskt glada ut så först trodde jag att de hade med sig den där otäcka lastbilen som det står MAMMA SCAN på sidan på, men det verkade lugnt. Inget brummande hördes.

Jag sov inget vidare på natten. Jag kunde inte sluta tänka på vad det var som gjorde att en hel delegation från hemmastaden var här. Hur jag än funderade med alla mina 23 hjärnceller så kunde jag inte få till en enda vettig tanke alls faktiskt. Inte ens min smartare boxgranne Doris kunde förklara det, men vi enades om att det var något fuffens på gång.

Tidigt nästa morgon så kom mamma ut i stallet och baxade in mig i spolspiltan. Hon tänkte väl inte spola vatten på mig? Det är ju för satan 15 minusgrader ute. Jag blir isglass! Men hon började istället mecka med min frisyr. Gjorde några fjolliga bullar av mitt röda hår. Jag kände mig ganska löjlig och Doris skrattade åt mig. Jag kom på en ny rolig lek, man kunde buffa ner dom från den där pallen som dom stod på så dom damp i golvet. Dom blev visst arga, mamma verkade lite stressad och nervös?

När dom tyckte att jag var klar så ledde dom ut mig till min roliga låda som man kan gå in i. Sen börjar den skaka och då börjar dom visa film i den där lilla fyrkanten längst upp. Oftast är det tråkig film, typ bara skog och åkrar, men ibland är det nästan som en erotisk film. Ni skulle bara veta hur snygga tjejer som jag har sett i rutan när jag har stått i den där skaklådan.

När vi stannade så var det en massa hästar där. På väggen läste jag Malmö Ridklubb. Det var ett långt ord men tillslut fattade jag vad det stod. Nu blev jag rädd igen. Skulle jag bli ridskolehäst?!? Vad skulle mina polare säga då? Fast dom tog mig inte till något stall utan istället så började dom gå runt med mig på ett stort fält. Det var skoj, och det fanns ganska många snygga skåningar i hagen alldeles intill. Jag ville leka men det fick jag tydligen inte. Typiskt!

Det var något annat som dom hade i kikaren för idag. Inte slaktbilen, inte ridskolehäst och inte leka med tjejerna i hagen? Då ledde dom iväg med mig, och in i ett stort hus. Det var lite läskigt faktiskt för där fanns det andra hästar som jag inte kände. Ett tag funderade jag på om jag skulle skoja till det lite och skicka av hon den där på ryggen så hon landade hos mamma och pappa uppe på läkaren, men det kändes inte som om det var läge för skoj. Pappa såg rätt så spänd ut.

Efter en kort stund så fick jag gå in i ett annat hus. Där fanns det små vita staket och längst ner så satt det två typer bakom ett bord. Bordet såg lite läskigt ut, det var blått och hysteriskt mönstrat. Han som gjorde det där mönstret hade nog käkat alldeles för många Smörblommor. Dessutom så gick det en lång svart orm från väggen och in under bordet och hela bordet surrade som om det bodde en jättestor humla under det. Skitläskigt!

Sen ville hon på ryggen att jag skulle rida runt inne bland dom där vita staketen. Det var inte alls jobbigt eller så speciellt svårt. Vi stannade, och sen styrde hon rakt emot den stora svarta ormen, den stora humlan och det psykedeliska bordet. Skojar hon eller? Inte fan går jag nära något sådant! Hon gav sig inte utan hon försökte gång på gång från olika håll. Som om jag skulle gå på den lätta finten liksom?!?

Efter en stund så styrde hon upp rakt emot den där monstergrejen igen och jag gjorde mig beredd på att verkligen visa att det faktiskt inte är okej någonstans, men då stannade hon en bit ifrån och sen klappade hon mig och vi gick ut. Mamma verkade glad. Människor är så sjukt konstiga. Varför blev hon glad för att jag lallade runt lite i den där konstiga ladan?

Pappa kom med ett papper i handen. Mamma tittade på pappret och log. Hon sa något om att det var en salig blandning av siffror och sen klappade hon mig och att jag hade varit duktig. Jaha? Hon sa också att jag nog skulle vänja mig vid "domarbordet". Om domarbord är ett psykedelisk bord med en gigantisk humla under och en lång svart orm så tänker jag bara meddela här och nu att jag ALDRIG i helvete kommer att vänja mig vid det. Någon måtta på galenskaperna får det vara, även om man nu bara är människa.

Sen fick jag gå in i min gamla vanliga låda igen. Det var skönt för det var kallt ute och jag var faktiskt trött. Jag somnade där jag stod. Jag längtade hem så att jag kunde berätta för Doris om den här konstiga dagen. Tydligen skulle det bli fler såna här dagar i mitt liv sa mamma. Inte mig emot för det var rätt skoj, bortsett från det där dummarbordet.