Gästblogg: Ett starkt farväl av en lång vänskap

Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Annika Svensson är 39 år och hade turen att få äga sin drömhäst i 22 år. Hon fick stoet Stjärna av sin pappa när hästen var fyra år, oinriden och inte speciellt mycket hanterad. Genom åren har de gjort mycket tillsammans – sovit i skogen ihop, badat och ridit långturer på flera mil. I ett uppmärksammat inlägg på Facebook delar Annika med sig av de sista timmarna i Stjärnas liv och hur det är att ta farväl av sin bästa vän i en tragisk olycka. Hippson har fått Annikas tillåtelse att dela inlägget i Gästbloggen. 
Jag har varit med om det värsta som kunde hända. Min allra bästa vän har vandrat vidare.Den 22 maj fyllde hon 26 år. Den 23 maj lämnade hon mig.I en helt oförberedd och ofattbar olycka.Vi hade våra fem hästar i en skogshage vi använder som försläppsbete. Där går de endast dagtid och hem igen på natten. Men vi tittar till dem flera gånger om dagen. Senaste kollen var vid 17.00, då var allt som det skulle. Klockan 20.00 är det dags att hämta hem dem. Men bara fyra hästar möter oss. Jag sa med en gång till min man att nu är Stjärna död.
Paniken kommer och jag börjar gå ut på hygget i hagen som är cirka en hektar stor. Men ingen Stjärna. Jag beslutar då att vi går upp med de fyra andra och letar vidare sen. Men när vi är på väg till utgången ser jag inne i skogen att där ligger hon.

Jag kastar grimmorna jag bär på och springer in till henne. Skriker till min man att hon har brutit benet och att han måste ringa någon som kan avliva henne akut.Men när vi kommer närmare ser vi att hela hennes högra framben är under mark. Hon sitter helt fast. Ligger på höger sida och har legat en stund. Höger öga är sönderskrapat av försök att resa sig. Hon darrar av smärta i musklerna. Vi ringer brandkåren. Det finns hopp om att rädda henne. Vi ringer även veterinär så att hon får komma. Brandkåren från två stationer kommer för att hjälpa henne. Det känns som en evighet innan de kommer, men det tar nog bara 15 minuter egentligen.

Min man får hjälp av en brandman att gå hem med de fyra andra hästarna. Vi börjar direkt att försöka hjälpa henne.Marken är ganska fast och torr så vi har problem med att få brandslangen under henne. Till slut orkar vi få den under och frambenet är framgrävt, så vi vet att vi kan dra loss henne. Det har nu gått ytterligare cirka en timme. Men vi får loss henne. Benet är helt och jag är väldigt hoppfull. Men hon är så trött. Hon orkar inte ställa sig upp. Ligger på sidan och orkar inte ens lyfta huvudet. Vi låter henne vila lite. Men en stor häst som har legat länge, det vet vi att det inte är bra.

Hon har nu legat i minst två timmar. Vet inte hur länge hon låg innan vi hittade henne. Jag beslutar att vi försöker hjälpa henne upp. Med en branslang bakom rumpan och folk på båda sidor om henne orkar vi få henne upp i liggande position. Hon får vila lite innan vi klarar att ställa henne upp. Hon tar i själv och hon står, men väldigt vingligt, tar ett steg och fasan som fylldes i mig när båda bakbenen och vänster fram sjunker ner i marken. Hur är det möjligt. Marken är fast och hästar har gått i denna hage i tio år utan att det har blivit så mycket som ett hovavtryck i skogen.

Vi kämpar och kämpar i ytterligare minst en timme. Men hon sitter bom fast. Benen är borta helt upp till magen på henne. Vi gräver och gräver, men klarar inte att gräva fram henne. Hon sitter för djupt. Hon är så himla trött nu så jag ber veterinären att hon ska få slippa. Troligen har hon även korsförlamning på grund av att hon har legat så länge. Orken finns inte kvar i hennes slitna kropp. Jag gråter floder och det är ett svårt beslut att ta, bestämma att vi ska sluta kämpa.

Min bästa vän som jag haft i 22 år. Min häst som jag kunde lita på i alla situationer. Min häst som skulle ha offrat sitt liv för mig. Skulle jag ta beslutet att vi inte skulle hjälpa henne mer. Fy fasen vad det var svårt. Men hon led, och det hade jag lovat henne, att när dagen var kommen skulle hon inte behöva lida. Hon fick somna in med huvudet i mitt knä...

Brandmännen gav mig en ensam stund med henne. Veterinären, min bästa vän och min man var med som stöd. Jag ville inte att hon skulle ligga där i skogen ensam den natten. Jag ville ha hem henne till gården. För att få upp henne behövdes en vinsch och ytterligare två timmars jobb. Det hade inte gått att få upp henne levande sa de. Jag var inte med och såg det. Och det var nog tur.

Nu ligger hon i sin favoritsommarhage på gården. Det gör så ont i mig att tänka på vilket hemskt avslut min bästa vän fick. Hon skulle ju få finnas i flera år till. Hon var fullt frisk och piggare än unghästarna i stallet.Klandrar mig själv att vi hade dem i den hagen... Vet att jag inte ska det.Vila i frid älskade Stjärna.

/Annika Svensson