Förra hösten mådde Elsa Berggren mycket dåligt och nu lyfter hon frågan om vi i hästvärlden har normaliserat långa arbetsdagar och fulla scheman.

Förra hösten mådde Elsa Berggren mycket dåligt och nu lyfter hon frågan om vi i hästvärlden har normaliserat långa arbetsdagar och fulla scheman.

Gästbloggen

9 okt 2020

Gästblogg: "För hästfolk är det normalt att springa rakt mot väggen i full fart"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hoppryttaren Elsa Berggren är 20 år och bor i Falun, Dalarna. De senaste åren har hon haft fullt upp med arbete i Sverige och utomlands, egna hästar och den egna hästverksamheten samt träningar. Förra hösten mådde hon mycket dåligt och i inlägget lyfter hon frågan om vi i hästvärlden har normaliserat långa arbetsdagar och fulla scheman. Sedan dess har hon i högre grad prioriterat att ta hand om sig själv, genom mindre stress, god kost och sömn, och hon försöker att alltid vara ledig tre kvällar i veckan. Inlägget nedan skrev hon först på Instagram och hon fick stor respons från ryttare som känner igen sig. Missa inte intervjun med Elsa längst ner.

Hösten 2019 var jag helt slut. Jag kom hem från två hästjobb och jag hade slitigt. Jag jobbade dag ut och dag in i 15 månader, lediga dagar var som bortblåsta, jag minns inte att jag åt lunch ens en gång. Huvudvärken jagade mig konstant, likaså tröttheten vilket man lätt släckte med en treo eller två. Jag var inte fyllda 20 år. Satt hemma i mammas och pappas soffa, mina 54 kilo som fanns kvar på mina 175 centimeter. Dagarna i soffan gick inte ens långsamt, dom sprang förbi för jag som rört på mig konstant njöt av att få andas ut. Detta beteendet var ändå inte friskt, sitta inne på det sättet, folk ifrågasatte det. "Har du gått in i väggen? Hur mår du?".

Vart var ni när jag gick upp klockan 05.30 varje dag och kom hem 22.30? Varför hyllade ni mig då? Varför sa ni att mitt slit kommer att löna sig? Löna sig med 40 dagar i soffan, löna sig med att få ”börja om”, löna sig med att långsamt tyna bort, löna sig med att förlora vänner.

Vi hästfolk är vana vid att slita hårt, det ska vi vara stolta över. Vår otroliga kämparglöd ser man sällan. Men man MÅSTE se skillnad på vad som är hållbar utveckling i det man håller på med och vad som egentligen är en kämparglöd som snart kommer ligga som en sotig kolbrikett kvar i grillen.

Jag vet i dag att jag har ingen annan att skylla än mig själv, jag ville (och vill!) så mycket, så så himla mycket så ingenting annat spelade någon roll. Jag minns hur stolt jag blev när någon sa ”du är så duktig, som du sliter”. Det var som att säga till en anorektiker ”så smal och snygg du är”. Det var som att hälla tändvätska på glöden.

Jag kommer på mig själv fortfarande hur jag i olika sammanhang kan säga hur tidigt jag går upp, hur sent jag kommer hem och så vidare. Jag skäms nu när jag skriver det. Jag vill verkligen inte trampa någon på tårna, men att sova fyra timmar om natten, jobba sju dagar i veckan alla veckor om året, aldrig hinna äta lunch, aldrig hinna tillbringa tid med sambon, aldrig kunna planera in en middag med sin bästa vän... Det är inte friskt, inte ens för en hästmänniska och DET ÄR OKEJ att säga "vet ni, det här håller inte. Jag vill vara ledig tre kvällar i veckan".

Jag önskar att någon sa det till mig, för i mina ögon var jag lat då. I dag vet jag att det är smart. Godnatt och var rädda om er, precis som ni är med era hästar. Dom hade ni aldrig kört rakt in i väggen, gör inte det med er själva heller.

/Elsa Berggren


Hej Elsa, hur ser din vardag ut i dag?
– Jag driver egen hästverksamhet som ryttare och tränare och jobbar med sociala medier. Jag jobbar också deltid i butik.

Vad fick dig att skriva inlägget just nu?
– Först la jag ut en instastory på morgonen, på väg till stallet och skrev typ "vad håller jag på med?". Sen skulle jag jobba från 09.30 till 18.30 och sedan åka direkt för att hålla träningar till klockan 21. Många svarade och berättade hur de har det så här varje dag, och ville ha någon slags bekräftelse eller ett "bra jobbat". Men jag kunde inte svara så, utan istället kände jag igen mig och tänkte på tiden när jag kämpade som mest, och så skrev jag det här inlägget.
– Jag vill inte stötta ett destruktivt beteende. Visst, jag går alltid upp innan klockan 06.00 på morgonen, för det gillar jag, men nu är jag mycket mer noggrann med att få till sömn och mat. Jag går på halvfart jämfört med förr. Alla vill bli bättre, som ryttare, tränare eller hästmänniskor, men jag har lärt mig skillnaden på kvalitet och kvantitet.

Vad var det som fick dig att inse att du höll på att bli utbränd?
– Förra hösten hade jag precis kommit hem från ett jobb utomlands. Jag hade inte träffat min familj på länge, och just då hade jag inget annat jobb som började direkt. Det fick mig att tänka till, "vad har jag hållit på med?". Jag är en person som aldrig känner efter, men någonstans förstod jag ju att det inte var normalt att vara 18 år och ständigt äta värktabletter för att inte få migrän. Jag låg hemma med halsfluss en gång i halvåret och var aldrig hemma från jobb mer än 24 timmar även om jag precis fått penicillin. Jag gick på full fart, sen stupade jag totalt.

Vad har du för råd till andra som känner igen sig?
– Det är svårt att hitta en balans i vardagen, många gör ju så här eftersom de behöver få ihop det ekonomiskt. Som hästägare ska man inte underskatta att skaffa en medryttare, för att på så sätt få en hästfri dag i veckan. Inte för att man vill det, utan för att det är vad som behövs. Det finns ingen mall att följa, men vill man plugga och ha häst, behöver man ofta ha ett extrajobb för att ha råd. Då har man redan fyllt ut alla procenten per dag, och går på mer än 100 procent.
– Jag försöker som sagt ha tre lediga kvällar i veckan, och de dagar då jag jobbar i butik ser jag till att antingen vara i stallet på morgonen eller på kvällen. Inte både och. Det måste finnas tid till att ta hand om sig själv.

Vad har du fått för respons från din omgivning?
– Jag har många smarta människor runt mig, och det är stor skillnad på hur hästfolk och andra ser på det här. Mina kollegor i butiken blir oroliga när jag säger att jag ska åka direkt till nästa jobb, "du har ju inte suttit ner på hela dagen!". Hästfolk slår en på axeln och säger att "det är vad som krävs" eller "du är av det rätta virket". Det är vad jag reagerar mest på, för hästfolk är det normalt att springa rakt in i väggen i full fart.
– Efter att jag skrev inlägget har jag blivit överröst av meddelande från folk som känner igen sig och tycker att det är bra att jag lyfter detta. Det har jag aldrig hört förut.

Hur mår du i dag?
– Jag mår så mycket bättre än för ett år sedan. Jag minns inte senast jag hade migrän.

Visa det här inlägget på Instagram

Över 50 nya meddelanden i min DM. 50 meddelanden som lyder liknande ”jag går upp 04.30 för att hinna med tre hästar, 100% studier och butiksjobb 10-19. Snittar 5h sömn per natt”. Jag försöker svara på alla mina DM men jag kan inte svara på detta. Vad ska jag skriva? ”Fortsätt kämpa!” ”You go girl!!” Hösten -19 var jag helt slut. Jag kom hem från 2 hästjobb och jag hade slitigt. Jag jobbade dag ut dag in i 15 månader, lediga dagar var bortblåsta, jag minns inte att jag åt lunch ens en gång, huvudvärken jagade mig konstant, likaså tröttheten vilket man lätt släckte med en Treo eller två. Jag var inte fyllda 20 år. Satt hemma i mammas o pappas soffa, mina 54kg som fanns kvar på mina 175cm. Dagarna i soffan gick inte ens långsamt, dom sprang förbi för jag som rört på mig konstant njöt av att få andas ut. Detta beteendet var ändå inte friskt, sitta inne på det sättet, folk ifrågasatte. Har du gått in i väggen? Hur mår du? Vart var ni när jag gick upp 05.30 varje dag, kom hem 22.30? Varför hyllade ni mig då? Varför sa ni att mitt slit kommer löna sig? Löna sig med 40 dagar i soffan, löna sig med att få ”börja om”, löna sig med att långsamt tina bort, löna sig med att förlora vänner. Vi hästfolk är vana vid att slita hårt, det ska vi vara stolta över. Våran otroliga kämparglöd ser man sällan. Men man MÅSTE se skillnad på vad som är hållbar utveckling i det man håller på med och vad som egentligen är en kämparglöd som snart kommer ligga som en sotig kolbrikett kvar i grillen. Jag vet idag att jag har ingen annan att skylla än mig själv, jag ville (och vill!!) så mycket, så så himla mycket så ingenting annat spelade någon roll. Jag minns hur stolt jag blev när någon sa ”du är så duktig, som du sliter”. Det var som att säga till en anorektiker ”så smal o snygg du är”. Det var som att hälla tändvätska på glöden. Jag kommer på mig själv fortfarande hur jag i olika sammanhang kan säga hur tidigt jag går upp, hur sent jag kommer hem osv osv. FORTSÄTT PÅ BILD 4

Ett inlägg delat av E L S A B E R G G R E N (@elsaberggrense) 7 Okt 2020 kl. 1:00 PDT

ANNONS: