Gästblogg om hästintresset – var det bättre förr?

OM DENNA GÄSTBLOGG
För Annica Friberg Nilsson har stallet och hästarna varit allt. Genom åren har hon ridit, haft egen häst, fött upp hästar, kört med häst och vagn, ridit western och målat tavlor. Stallet blev en fristad full av likasinnade, men ingenting kom gratis. I ett inlägg i sociala medier uttryckte hon hur det genuina hästintresset har förändrats genom åren, och inlägget fick stark respons. Hon menar att dagens samhälle är stressigare och att barn och unga inte hänger kvar i stallet och kämpar lika hårt som förr. I detta inlägg i Gästbloggen har hon utvecklat sitt resonemang. Håller du med? Lärde man sig mer förr?

Det fanns en tid när man gick och cyklade till stallet så ivrigt att mamma tjatade om att äta först. Nu kan man faktiskt inte komma, för man har ingen skjuts just då.

Det fanns en tid när man stannade kvar och kände sig utvald, stolt och fick vara kvar för att kolla på träningen, bygga bana och lyssna på de äldre. Nu heter det oftast att jag måste åka, för klockan är faktiskt fem.

Det fanns en tid när man växte av stolthet när man fick rykta och förbereda stallägarens häst och man kunde ta en timme på sig att smörja grejerna extra noga. Men nu, nej vaddå. Varför jag, vad har jag gjort? Det får väl någon annan göra.

En gång fick jag sitta med tränaren och stallägaren i lunchrummet och blev bjuden på fika. Jag bara satt där med dem, som en i gänget och fick höra alla storys. Nu är det mer... Jag sopar sedan är det faktiskt rast. Och saknas fikarum är stallet kass.

Vissa gånger fick jag rida ut själv vilket var stort och spännande. Men oftast var jag väldigt stolt över att ha fixat alla boxar själv. I dag tänker man inte rida ut om ingen annan gör det. Då får det bli ett kort pass på banan och inte en chans att man gör vid andras boxar, som om inte den egna var trist nog att göra för att mamma inte hann hjälpa till i dag.

Ja, jag tycker att det har blivit skillnad och jag tror att man lärde sig mer förr. Det finns undantag förstås, men generellt har det "curlats" mycket och jag upplever att vi har tappat kunskap. Vi bytte arbetsmoral, genuinitet och kunskap mot bekvämlighet och ansvarsfrihet.

Förr var det alltid folk i stallet, på läktaren eller i klubbrummet. Men då fanns inte sociala medier som tog uppmärksamhet ifrån oss och såg till att varenda ungdom numera måste tävla med varandra om flest "likes". Och sedan finns det föräldrar som curlar sina barn som porslinsfigurer.

Jag fick aldrig skjuts. "Här, ta en cykel eller spark! Ska du rida får du lösa det!" För att få rida skötte man mer än gärna både stall och djur, men numera verkar det nästan vara föräldrarna som sköter sådant åt barnen.

Jag är född i början av 80-talet med en taskig barndom. Stallet och hästarna blev mitt allt, platsen där alla likasinnade var. Jag fick tyvärr inget gratis utan allt fick man kämpa för. Man fick jobba sig till någon ridlektion ibland – och man älskade det! Vi fick lära oss att rykta hästar så att svetten rann och stövhögarna låg uppradade i vita prydliga rader.

Vi satt med näsan i vägen för hovslagaren och flockade oss när det var någon proffsryttare i ridhuset. Och vi var så lyckliga.

Vi red i träskor och shorts, det enda som var viktigt var hjälmen. Nu är det ridstövlar och saker som kostar mer än vad min häst kostade i inköp. Jag minns att en gubbe sa till mig att ridkläder och skryt var ett dyrt sätt att försöka dölja sina brister på. För kläderna gör inte att man kan rida, men det ser bra ut på bild. 

/Annica Friberg Nilsson