asd

Gästbloggen

Inbjuden Skribent

Ditte Lindbom har ett stall med egna hästar och inackorderingar. I ett gästblogginlägg berättar hon om åtgärder som kan underlätta i blöta perioder.

Ditte Lindbom har ett stall med egna hästar och inackorderingar. I ett gästblogginlägg berättar hon om åtgärder som kan underlätta i blöta perioder.

23 mar 2023

Gästblogg: "Så vinner du kriget mot leran"


Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Ditte Lindbom driver Stall Lövholmen strax söder om Stockholm. En anläggning där hon både har sina egna hästar, som hon tävlar hoppning med, och där hon driver inackorderingsstall sedan 15 år tillbaka. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes tankar om "kriget mot leran" och hur man på bästa sätt kan bekämpa att hagarna förstörs. Till Stall Lövholmens hemsida.

[Läsarfavorit: Denna gästblogg publicerades först 2021.]

Regnet öser ner vissa höstar. Många hundra kilo häst på fyra styltor till ben och kanske järnskor på det vandrar omkring på gräs över hela landet. Vissa på bättre marker med bra förutsättningar, vissa på sämre. Hos oss med sjöbottengård blir det lerigt vid ihållande regn. En extra regnig höst blir det – jättelerigt. Samtalsämnet kring hästeriet blir också gärna vädret. På gott och ont.
  
Tänk vad mycket energi som läggs på vädret ibland, när mörkret smyger in på hösten är vi också många som liksom känner oss lite deppiga nästan. Vädret känns svårt att ge råd kring, men vad man kan göra för att kriga mot leran har jag i alla fall några tips på.
  
Kriget mot leran

”Kriget”, jag mot leran, har pågått så länge jag kan minnas. Även om jag aldrig kommer att vinna så krigar jag på. År efter år.
”Måtte det inte bli en regnig höst” tänker jag varje år. Som om jag skulle kunna påverka vädret...
  
Anläggningar på vattensjuk mark
Vi har alltså en ”sjöbottengård”. Där bedriver jag en hästverksamhet med uthyrning av boxplatser och anordnande av träningar. Vi kallar den skämtsamt ”Lerholmen” ibland. Men sanningen är ju att det är lerigt. Ibland. Ibland inte. Det blir lerigt när det regnar. Enkel logik. Ju mer regn desto mer lera.


Så här ser de ut, hagarna, en regnig höst som denna. Samma hage nedan, men på sommaren…



Jag tror inte att jag är ensam om att bedriva hästverksamhet på en anläggning där det blir lerigt. Om vi alla med hästverksamheter hade kunnat byta till oss samma ställe på sandmark hade vi gjort det. Så sådana alternativ går bort ur lerkrigsstrategin ganska snabbt. Tvärtom är det många gårdar i Sverige som befinner sig på någon form av vattensjuk mark. Så vad ska man göra då?
  
Business, hobby eller välgörenhet?
Ansvarig på en anläggning med en verksamhet? Eller ägare till en liten, liten gård? Det handlar så klart om huruvida man bedriver en business eller hobbyverksamhet. Kanske är det du själv och dina kompisar i stallet, eller har du 45 hyresgäster? Hos oss med business-inriktad verksamhet bor 16 inhyrda hästar och ägare, 16 hyresgäster.
En investering ska ge payback. Bedriver man en business handlar verksamhetsutveckling i de flesta fall om att investera. Investeringen ska i sin tur ge pengar tillbaka, det är vanligt att det sker genom exempelvis höjd stallhyra.
  
Lera+grus = en omfattande investering
Att grusa leriga hagar är inte som att köpa nya täckeshängare eller sopkvastar. Det kostar. Det kräver mycket arbete både vid starten och löpande.
En frågeställning som säkert de flesta utvecklingsintresserade hyresvärdar slåss med är nog just vad för förbättringar som bör prioriteras i förhållande till vad verksamhetens målgrupp är beredd att betala. Det spelar ju ingen roll hur fina grusade hagar som finns på en anläggning om en alltför hög hyra gör att 90 procent säger nej tack.
  
Vår verksamhets ”grus-historia”
Med åren har jag lärt mig mer och mer hur man i alla fall kan försöka kriga mot leran. Vår mark är till viss del rejält dränerad, men i det här inlägget tänkte jag lägga fokus på hur vi har jobbat på några delar av hagmark som inte är dränerad.
Det startade för över tio år sedan. Då gick vi loss på en viss grussort som sades ”limma” ihop sig med leran. Vi köpte mängder till hela gården. Rätt ut med det på leran bara, utanför och en bit in i varje hage.


I full färd med att planera ut materialet, totalt la vi 10 till 15 centimeter av detta material på leran när det var klart.
  
Gör grundjobbet grundligt
Fint blev det för stunden, men leran svalde alltihop och året därpå stod vi snopet och undrade vart det tagit vägen. Så, nytt försök med samma material igen. Samma visa upprepades. Leran åt gruset.
Jag bestämde mig för att ändra … och göra grundjobbet mer grundligt. Oftast handlar det om att först ta bort lera och matjord, schakta, för att sedan börja från grunden med markduk och olika storlekar på grus i lager på lager med markdukar emellan. Dels för att dränera, dels för att bygga en hållbar botten.
Jag är långtifrån någon expert, jag har bara lärt mig genom ”trial and error”-metoden. Grusning av leriga hagar har i princip gjorts på tre olika sätt på vår anläggning.


3 olika metoder

Metod 1: Lägga grus direkt på leran
 
Kort förklarat: Vräk helt enkelt ut grus direkt på marken. Det är snabbt gjort och förhållandevis billigt, men håller också tyvärr därefter – inte länge. Pengarna i sjön.
  
Vi har fyra sjukhagar på anläggningen, de är dryga 12 kvadratmeter stora och ligger på gräsmark. Här har ingen schaktning gjorts på bilden nedan utan vi bara tömde ut grus och sand om vartannat direkt på gräset. Det fungerade väl okej någon säsong, men gick snabbt mot att bli lerigt igen.


 
Alternativ: Lägg markduk först. Sedan grus.
Vi försökte med ett annat snabbmats-alternativ i stället. Att lägga markduk först och betydligt mer material ovanpå, sjukhagarna är ju ändå bara ”tillfälliga” hagar, det borde väl räcka tänkte vi?


Markduk ovanpå det första gruslagret med ett rejält lager kross för att bygga en stadig botten.


Krossen blir ju alldeles för vass att stå på för hästarna så ovanpå krossen ligger här 0,16-grus. Med hjälp av denna fiffiga komprimator blir både toppytan och hela kalaset stadigt och fast.
  
Hur fungerar detta alternativ då?
Jo, jo. Det fungerar. Så länge regnet inte vräker ner och alla sjukhagar inte används länge och samtidigt. Jo, då fungerar det.
Problemet med den här metoden är dock att stängslet blir lägre och lägre ju mer man behöver bygga på med grus. Hade vi i stället schaktat från början, det vill säga tagit bort lera och matjord och byggt mer underifrån hade det funnits mer utrymme att fortsätta bygga uppåt och mindre möjlighet för leran att komma underifrån.
  
Metod 2: Bygg en fast yta med hjälp av ”raster”
  

  
Raster är äggkartongs-liknande plastmattor som fungerar som en ”botten” och även verkar dränerande. Rastren är dyra att köpa, de kan kosta mellan 200 och 300 kronor per kvadratmeter.
Resultatet måste jag säga har varit väldigt bra. I dessa hagar behöver det fyllas på cirka 10 centimeter grus i princip varje år och de håller sig då fina i skicket. Grundjobbet gjordes för tio år sedan… Så här:
 
– Markduk.
– Raster, antal beroende på hur stor yta som ska hårdgöras.
– Singel, cirka 7–8 centimeter, runda stenar som passar i rastren för dränerande funktion. 
– Toppmaterial, exempelvis 0,16-grus i ett cirka 10 till 15 centimeters lager.


Markduk med raster ovanpå. Rastren var cirka en kvadratmeter stora och lades ihop som ett pussel.


Mycket 0,16-material gick åt som topplager.
  
Dock är detta inte hela sanningen, då dessa hagar hade viss mängd grus på plats innan rastren las dit, att schakta bort en del först om hagen är genomlerig från början är aldrig en nackdel skulle jag säga.
Det retliga med lera är att den alltid kommer tillbaka. Lite som när en maskros växer upp ur asfalt. För bara ett par veckor sedan är just dessa två hagar påfyllda med sin årliga dos grus på cirka 10 centimeter, innan de fylldes på såg de ut så här:



Ser ni gruset? Ho ho… Det är där under, men leran har letat sig upp – trots det grundliga grundjobbet, trots påfyllning varje år. Efter att ha skottat bort all ”topplera” och efter årets påfyllning av grus, såg de ut så här:


 
Hos oss har vi bara ett fåtal grusade hagar av olika anledningar, och som ses på bilden är det bara en del som är grusad av hela hagen. Att grusa en hel hage i den här storleken är lite som att anlägga en ridbana i kostnad och arbete. Vi har åtta rasthagar hos oss. Tanken att anlägga åtta ”ridbanor” känns rätt dyrt när man förstår det så.
  
Metod 3: Att grusa på det ”traditionella” sättet
 
Trots att rastren uppenbarligen var en hållbar om än dyr lösning har vi av ekonomiska skäl mest gjort grusjobb hos oss på det traditionella viset, det vill säga:
 
– Schakta bort lera och matjord. 
– Markduk. 
– Krossmaterial, exempelvis bergskross på 15–20 centimeter eller mer beroende på hur svag marken är.
– Markduk igen. 
– Topplager, exempelvis 0,16-grus, sand eller stenmjöl. Minst 15 centimeter. 
– Komprimera med vibrerande platta, så kallad komprimator.


Vad kostar det?
 
Vad det kostar att grusa en lerig hage hänger på en hel del praktiska förutsättningar och faktorer innan man kommer till själva gruset:
– Maskiner för att schakta (exempelvis grävmaskin), för att frakta bort grävmassor (exempelvis en dumper), för att köra mängder med grus till hagen och planera ut det (exempelvis en stor traktor) och slutligen komprimera ytan (exempelvis med en komprimator). Maskiner kan ju hyras eller köpas in till en verksamhet. Vilket man har möjlighet till.
– Maskinförare. Antingen jobbar man själv och behärskar/lär sig alla maskiner som behövs eller så behöver man hyra in arbetskraft och maskiner. Priser för det varierar mellan kanske 750 och 1 000 kronor i timmen + moms. Frakt för att få maskiner på plats på anläggningen brukar tillkomma också.
– Yta att lägga upp grävmaterial på, exempelvis schaktmassor som ingen vill ha (lera och matjord) vart ska allt det ta vägen? Om ingen yta finns behöver materialet fraktas bort, då tillkommer en kostnad för både transport och eventuell tippavgift.
– Grusmaterial av diverse sorter exempelvis bergskross under och toppmaterial i någon form, exempelvis 0,16-grus som vi har använt. Hör efter med närmsta grusgrop, de är ofta kunniga på sitt material och kan rekommendera vad man ska köpa för ändamålet och hur man beräknar åtgång beroende på markförhållanden.
– Markduk, hittas hos alltifrån de billigaste byggkedjorna till de dyrare.
  
För att ta lite exempel vad det kostat med de investeringar som gjorts i verksamheten här så kostade det totalt i Metod 2 mellan 35 000 och 40 000 kronor för 100 kvm (10×10 meter) vilket alltså då var för en grusad del i en hage. Vi gjorde totalt två hagar med raster. Att fylla på topplagret i dessa två hagar kostar cirka 5 000 kronor + moms per år för 30 ton grus och räcker då till ett 10 centimeter tjockt lager.
  
Att inte välja raster blir förstås billigare, att i stället ta bergskross och lägga mer markduk som i Metod 3. Rastren gjorde vi som ett test då. I dag gör vi all grusning ”traditionellt” enligt Metod 3. Det är ungefär samma underhållskostnad på dessa två metoder i dag, men från början stod rastren emot leran fler år än vad den traditionella metoden har gjort.
  
Gällande maskiner kan man göra väldigt mycket mer än man kanske tror med en sådan här liten krabat, en Avant 420 som har gått varm dagligen sedan den införskaffades för sex år sedan.



Är det värt det?
Så klart är det helt fantastiskt att ha åtminstone en grusad yta i en lerig hage, stor nog för hästarna i hagen att samsas på. Att grusa en hel hage är jag tveksam till om det är nödvändigt, leriga hagar har sina fördelar när det kommer gräs och hästarna har något att sysselsätta sig med. Min personliga åsikt om det är nog nej, jag skulle inte tycka att det var värt det ur ekonomisk synvinkel. Men en grusad del, ja. Grusade sjukhagar – ett måste anser jag.
  
Lerrelaterade skador?
Förutom det uppenbara i att ingen önskar sig lera i julklapp så finns det ju andra aspekter i det här. Visst är det så att olika material hästen vistas på betyder olika sorters problem eller inte. Sand kan leda till sandkolik, lera till mugg eller strålröta, grus till hovbölder om man har otur, gräs till fång eller fetma.
Snö kan jag inte komma på något dåligt med just nu. Snön har en tendens att lösa många problem, ingen lera, solen tittar gärna fram och det finns plötsligt så många fler ”ridvägar”…?


  
Lerig mark innebär inte per automatik att en häst får mugg. Det är både hästens förutsättningar och lerans bakteriestatus som avgör det. Kanhända skor inte vill sitta på ibland och visst är känsliga hästar känsliga även för lera kanske. Men efter en lång tids drift av anläggningen ”Lerholmen” så får jag nog konstatera att det är förvånansvärt lite problem för hästarna med leran.


Slutliga tips!
  
Vi är nog trots allt många som längtar så efter grus eller ännu mer grus om vi redan har. Här är lite tips från mig till er – som kanske är hyresgäster eller hyresvärdar på anläggningar som inte har grusade hagar – kring hur ni kan tänka och resonera kring det här:
  
Som hyresgäst – tänk efter innan du väljer stallplats. Väl på plats har du accepterat förutsättningar och avtal. Vädret går inte att styra. Om du vill föreslå en utveckling av den anläggning där du står uppstallad, fråga alltid, det ska man göra och gärna komma med kreativa idéer. Men fundera på vad du är beredd att betala extra för, är det värt att hyran kanske stiger markant för att få en grusad del i hagen eller en hel hage? I så fall – berätta gärna det.
En businessinriktad verksamhet med en engagerad hyresvärd vill utvecklas under rätt förutsättningar, men inte under krav att kostsamma investeringar ska ingå i en redan befintlig hyra som är beräknad på och avser annat.
  
Som hyresvärd – var noga att ge en sann och tydlig bild av hur marken/hagar på din anläggning beter sig under olika delar av året för att undvika att x antal hyresgäster får sig en chock när regnet kommer och ”förstör”. Räkna på och fundera över om din verksamhets målgrupp är villig att betala mer i hyra.
Kommer investeringen betala tillbaka sig eller är det nyhetens behag? Hur ser marknaden ut, har varje stall runt ditt grusade hagar, blir du konkurrenskraftig prismässigt? Hur ser tillgången ut på kunnig arbetskraft, tid och maskiner? Prioritera störst behov först.
  
Med vänliga hälsningar,
Ditte Lindbom

ALLROUNDVECKA PÅ HIPPSON.SE
Hitta din nästa häst på Hippson Market:
Har du en egen häst att sälja?
Det jätteenkelt att lägga upp annonser på Hippson Market, oavsett om du säljer som privatperson eller som företag. Som säljare bestämmer du själv när du vill lämna ut dina kontaktuppgifter och många av användarna är verifierade med BankID, vilket ger en extra trygghet.

Publicerar du en annons under kategorin "Hästar/Allround" visas den just nu även på Hippson.se. Behöver du hjälp kan du kontakta oss via: info@hippsonmarket.se

ANNONS:

Ingen vill drabbas av kvarka och Emma Nilsson har märkt att det finns en skam i att erkänna att man är drabbad. Hon vill inspirera till öppenhet.

Ingen vill drabbas av kvarka och Emma Nilsson har märkt att det finns en skam i att erkänna att man är drabbad. Hon vill inspirera till öppenhet.

7 mar 2023

Gästblogg: Om skammen om smitta




Foto: Privat

Att drabbas av kvarka är det sista en hästägare vill vara med om. Emma Nilsson driver Hässleberga Horse Center, där ett par hästar har drabbats av kvarka. Genom ett inlägg i sociala medier, som Hippson har fått tillstånd att dela här i Gästbloggen, vill hon uppmana flera att prata om smitta och inte skämmas för att man fått in det i stallet. För att kunna stoppa smittan behöver man vara ärlig, menar hon. 
"Folk måste få se sanningen och vi försöker sprida den erfarenhet som vi samlar på oss genom denna vidriga sjukdom", säger Emma. 

Obs. Varning för starka bilder längst ned i inlägget.


Kvarka, vi har blivit drabbade av kvarka.Från "ingenstans" har våra ston blivit drabbade av kvarka. Stona som går på lösdrift en bit ifrån anläggningen. En grupp om nio hästar som har gått helt isolerade, utan några som helst tecken på sjukdom. Sex av dem har blivit sjuka och tre symtomfria har vi lyckats isolera, varav två högdräktiga ston.

Hjärtat går sönder när man ser hästarna i så dåligt skick. En riktigt vidrig sjukdom som man inte önskar att någon fick uppleva. Varken hästar eller människor.I vårt fall är det några som blivit riktigt sjuka medans någon har klarat sig bättre. Allt ifrån feber, snuva, snor, slem och extremt stora bölder. Det är fruktansvärt! Och just det här med "tysta smittbärare" gör det hela 1000 gånger jobbigare.Våra hästar kommer att provtas fram tills att alla är negativa.

Något vi också upptäckt i denna förödelse är att det på något vis verkar ligga en skamlig stämpel över det hela. Kvarka, något man inte vill ta i med tång. Vem är det som är syndabocken? Vem har dragit det med sig? Till den grad att folk drar sig för att berätta att man har det.Av alla samtal vi haft med folk verkar det vara vanligare än man tror, ändå får man inte höra talas om det? Och mer exakt var det befinner sig när det väl är ett utbrott. Hur kommer det sig? Det har uppkommit så många frågor för oss i all denna misär. Samtidigt som vi vänder ut och in på oss för att hantera detta på bästa möjliga sätt.

Statusen för oss i dagsläget är att stona räknas som en egen anläggning för att de går så pass isolerade från andra hästar. Och har gjort hela tiden, just av den anledningen att vi inte vill riskera att våra dräktiga ston utsätts för smitta. Och vad vi vet har det inte tagit sig vidare till våra andra lösdrifter och stallar. Anläggningen är inte stängd av veterinär men vi håller alla våra hästar på hemmaplan ändå några veckor framöver, tempar och är extra uppmärksamma på sjukdomstillstånd för att verkligen säkerställa läget.Utöver det är det galet mycket omplanering i arbetet, desinfektionsmedel, sjukrockar, mediciner, och alla kläder man äger har blivit söndertvättade. Skinnet på kroppen är nästan bortskrubbat. Och Vi vet att detta kan bli en väldigt lång resa..

MEEN det kommer gå över, det är bara en fråga om tid. Och vi hoppas på att allt går så bra det kan fram tills dess. Det är verkligen en vidrig sjukdom, men det är inte världens ände även om det känns så ibland. Vår tanke med detta inlägg är inte att skrämma upp folk, vi vill bara informera och upplysa om detta.Vad det gäller clinic och andra evenemang så kommer vi genomföra det såvida vi vet att det är 100% fritt från smittorisk, och det är inget vi tummar på, tro mig!!!Tack för den stöttning, varma hälsningar och hejarop vi har fått!Är det några frågor kring läget så är det bara att höra av er.

/Emma Nilsson



ANNONS:

Foto: Elisabeth Elmseld

Foto: Elisabeth Elmseld

19 feb 2023

Gästblogg: Vikten av att lyssna på sin häst!


Foto: Elisabeth Elmseld

OM DENNA GÄSTBLOGG: Nathalie Svartensjö bor i sydöstra Skåne norr om Tomelilla med sina hästar. Hon är ryttare och uppfödare, tävlar själv i flera grenar, senast med egna uppfödningen Guns N'Roses EQ. Guns N'Roses EQ deltog i Breeders Trophy i fälttävlan som fyraråring 2022.  Hon vill med sitt inlägg uppmana alla att lyssna på sina hästar. Vi har fått Nathalies tillstånd att dela inlägget här i Gästbloggen.

"För två veckor sedan körde jag punktering. I samband med bytet av detta hjulet insåg vi att ett hjullager var totalt kollapsat.

Efter att dessa två saker blivit bytta körde jag min gula unghäst ner till grannen för löshoppning. Hon var riktigt dum att köra (vilket hon aldrig varit innan). Jag bortförklarade detta med att hon var i brunst och kanske därför var stökig.

Dock gjorde min tävlingshäst likadant de två gånger jag körde henne efter detta, dock bara i vänster svängar. Denna häst känner jag utan och innantill. Egen uppfödning, som är mycket resvan. Alltid, ALLTID, stått som ett tänt ljus oavsett vad som hänt när man kört. Så detta gav mig en tankeställare. Nått är fel! Hon försöker säga mig något.

Såååå jag lånade en kompis släp och körde en sväng med min häst. Och hon stod återigen stilla. Och då kom jag på incidenten några dagar tidigare med unghästen. Det är definitivt något mer fel på min släp!
Så en kompis fick köra mig ett varv i släpen, och jodå. Mycket riktigt. Vibrationer och missljud.

Idag byttes övriga hjullager på släpen. Två av tre var brända/överhettade, ett av dem mer än de andra.
Så summa summarum. Lyssna på era hästar om de plötsligt blir "dumma". Det finns en anledning.

Imorgon åker vi på tävling. Förhoppningsvis är allt lika lugnt som vanligt då.

Var rädda om varandra!"


Guns N'Roses på Breeders Trophy hösten 2022


Guns N'Roses på Breeders Trophy hösten 2022

ANNONS:

15 dec 2022

Helena Mansén: "Mycket mer än ”bara” två awards"


OM DENNA GÄSTBLOGG
Hippson har tidigare skrivit om priserna som författaren Helena Mansén som skrivit fem undomsböcker om galoppören Colorado. I början av december reste Helena Manséns över Atlanten till USA för att delta i Equus Film & Arts Festival i Kalifornien "Colorado, the racehorse from the wilderness",  hade blivit uttagen som en av finalisterna i bokkategorin. Det är den första boken i serien och den enda, så här långt, som översatts till engelska. Här berättar Helena om det amerikanska äventyret i vår Gästblogg.

Nyligen hemkommen från ett otroligt roligt, intressant och spännande äventyr i USA på The 10th EQUUS Film & Arts Fest i Sacramento, 1-4 december 2022. En samlad häst- och kulturfestival där många kreativa, duktiga författare, filmmakare, bloggare, podcastare och äventyrare möttes för att visa upp sina alster och vad de sysslade med. Och allt handlade om hästar! Under den sista kvällen avhölls det en WINNIE Award Fest - och jag blev väldigt glad, stolt och hedrad när min bok ”COLORADO, the racehorse from the wilderness”, blev tilldelad inte bara ett – utan två – vinnande WINNIE Awards. En för e-boken och en för den tryckta boken. Boken är en engelsk översättning av min första bok ”COLORADO, galopphästen från vildmarken” som kom ut redan 2011.

Men sammantaget under hela festivalen var det så många roliga och intressanta saker att uppleva – att den långa resan från Sverige till Sacramento helt klart var värt det, även om jag inte hade erhållit något pris. Jag har fått många nya vänner inom den amerikanska hästvärlden, många nya kontakter och jag – som har levt nästan hela mitt liv kring hästar – har lärt mig massor av nya saker vad dessa underbara djur anbelangar! Jag har också fått mängder av ny inspiration och nya uppslag, kanske stoff till en ny bok, eller fördjupande artiklar. Där var också flera bidrag från andra länder än USA; Kanada, England, Irland, Frankrike, Tyskland, Brasilien, Hong Kong, Indien, och så jag från Sverige. Jag kan ha missat något land.

En sak som var synd, var att det var ganska utspritt och man kunde omöjligt följa med på allt. Ibland visade man filmer på den anrika biografen Guild Theathre inne i Sacramento, ibland på hotellet en bra bit utanför där de flesta bodde, i Rancho Murieta. Precis intill hotellet låg ett Equestrian Centre, där det  vanligtvis ofta arrangeras ryttartävlingar av olika slag. I Equestrian centre hade vi författare bord där vi ställde upp våra böcker till visning. Även organisationer och företag inom hästgebitet hade bord där med broschyrer och information. Alldeles intill våra bord visades hästar live, olika clinics och demos (mer om dessa nedan). Jag hade mina böcker där under fredagen och halva söndagen, samtidigt som jag kunde följa dessa clinics. På lördagen på Guild Theathre visade jag upp min bok tillsammans med några andra författare och deras böcker och ett par fantastiskt duktiga konstnärer med sin konst. Där hann jag också se en del filmer. Alla väldigt bra! Det finns nu möjlighet att se alla filmer på Youtube.


En mustang. Vissa hästar behöver utmaningar, denna brukar roa sig själv ute i hagen med att gå ”boardwalking”.

Huvudtemat för årets festival var Mustanger, Nordamerikas vildhästar. Ett annat tema var ”Horses for Mental Health”. Det visades också några underbara filmer om pararyttare och deras väg till Paralympics. Här följer en ”kort” sammanfattning av det som visades under EQUUS-festivalen. Öppningskvällen på torsdagen: På hotellet visades fjolårets WINNIE Award bland filmerna, den Robert Redford-producerade ”MUSTANG”. Därefter följde en liten Gala-fest. Fredag - söndag – THE MUSTANG DISCOVERY RIDE nådde sitt mål och anlände till Equestrian Center. Ledd av unga Lisanne Fear, som då med sina tre mustanger och en mulåsna ridit 5 000 miles, från Washington på Amerikas östkust, genom hela USA ända till Kalifornien på västkusten. Syftet med Mustang Discovery 5000 miles var att visa upp Mustangen som ras. Vilken fin hästras det är och att den kan användas till mycket.

Kortfattat - det finns väldigt många fria vilda mustanger i USA. Alldeles för många är uppfattningen – cirka 80 000 – och de förökar sig snabbt, i och med att antal rovdjur minskar. På vissa platser finns det inte tillräckligt med föda för hästarna. Det är ett stort problem på många sätt. The US Department of the interior Bureau of Land Management, BLM, har i uppgift att varje år fånga in mustanger, tämja dem och eventuellt rida in dem, och sen sälja dem på auktioner och adoptera ut dem. Människorna som får köpa en mustang måste visa att man kan ta hand om den och det finns strikta regler att följa. Det går inte att gå in på djupet i mustang-frågan här. Men det finns många delade meningar om vad som bör göras, och det finns många olika organisationer och företag som engagerar sig i för vad de tycker är rätt att göra.
Det finns organisationer som använder sig av mustanger i särskilda program· ”Horses for Menthal Health”, där bland annat traumatiserade krigsveteraner kan få viss psykisk lindring i kontakt med mustanger.
Det finns också organisationer som ägnar sig åt att tämja vilda mustanger när de precis blivit infångade. Samt organisationer och företag som hjälper människor som köpt en mustang, med hanteringen av densamma. Visar dem bra ”horsemanship”.

En sak som påtalades under de clinics som hölls med mustanger, är att mustanger reagerar annorlunda på det som sker omkring den, än en ”vanlig” domesticerad häst. En mustang är närapå en ”urhäst” (fast troligen härstammad från spanjorerna som kom med hästar på 1400-talet, men man har även gjort fynd som vissa hävdar att det fanns vildhästar i Nordamerika under istiden och att det finns nu levande mustanger som härstammar från dem), en häst som genetiskt sett inte alls är präglad av människan, den är ”ren” från grunden. Det visades också under dessa clinics och demos, att de är mycket känsligare för sinnesstämningar, vår andning, vår blick och till och med våra ”tankar”, än en tamhäst (som även de är känsliga för sådant). Det var också mycket intressant – och imponerande – hur dessa duktiga hästmänniskor visade upp detta under hästdemonstrationerna. Ganska mycket ”Monty Roberts-stuk” med andra ord. Det var ju just vid studerande av mustanger som Monty Roberts grundlade sin filosofi i hantering av hästar.


Det finns också vilda åsnor och mulor uppe i bergen. De går i egna hjordar och kallas för Burros. De fångas också in och adopteras ut. Här mulan Adeline.

En annan organisation ägnar sig åt att ge tillbaka friheten till mustanger. Släpper ut dem igen, tillsammans i sina ”familjegrupper”, på andra platser än där de kom ifrån, på platser där det finns gott om växtlighet. Tanken i grunden med det är att mustangerna ska beta av så mycket av vegetationen, att det minskar risken för ”wild fires”, stora vildmarksbränder. Organisationen kallas för Wild Horse Fire Brigade.

Under den sista dagen visade Lisanne Fear upp sin mula Adeline. Hon var inte bara en före detta vild mula, utan hade också blivit illa behandlad hos sin första ägare. Som Lisanne sa: ”En häst glömmer aldrig, men den kan förlåta.” Däremot: ”En mula glömmer heller aldrig, men den förlåter inte.” Det tar väldigt, väldigt lång tid, om någonsin innan en mula ens överväger att förlåta en oförrätt, för att kunna lite på och visa förtroende för en människa. Lisanne har kämpat länge med Adeline, och kommit långt, men ännu inte hela vägen. Hon visade upp Adeline och visade också hur man sätter på en mula dess packning. En spännande show i sig!

Det går inte att berätta allt som hände på festivalen. Men en minnesvärd film som visades på Guild Theathre, var ”LONG RIDER”, efter boken med samma namn. Den handlar om författaren och äventyraren Felipe Leite, en kanadensare/brasilianare som fullbordade sin sedan länge dröm, att rida ända från Kanada, ner genom USA, Mexico och ner genom hela Sydamerika till Brasilien. Det tog cirka två år. Innebar en hel del svårigheter, men också en enorm lycka när han till slut nådde sitt mål. Han gjorde det mesta av filmningen själv – otroligt bra gjort! – och fick sedan hjälp att klippa och redigera den till en cirka två timmar lång film. Han och hans team erhöll en mycket populär WINNIE Award för filmen. Jag har inte läst boken än. Men kommer göra det!

Lisa Diersen är den som är VD och grundare av EQUUS-festivalen, och hon hade sitt hjälpteam med sig. De var alla otroligt trevliga, tillmötesgående och välkomnande. ”It was a Great Festival”. Bara tanken – att samla så många kreativa kulturella människor från hästvärlden – är fantastisk. Kanske något för oss här i Sverige att ta efter?

//Helena Mansén
Författare, hästsportjournalist, före detta galopphästtränare, ryttare med mera

 

ANNONS:

Här berättar veterinärerna på Saxtorps Hästklinik varför hästen kan få sandkolik och vad hästägaren kan göra för att försöka undvika det. 

Här berättar veterinärerna på Saxtorps Hästklinik varför hästen kan få sandkolik och vad hästägaren kan göra för att försöka undvika det. 

8 dec 2022

Gästblogg: Ha koll och undvik sandkolik



Veterinärerna på Saxtorps Hästklinik i Skåne har flera gånger stött på hästar som drabbats av sandkolik. I ett inlägg i sociala medier, som Hippson fått tillstånd att dela vidare i Gästbloggen, berättar medarbetarna mer om problemet kring sandkolik, vad det beror på och vad hästägaren kan göra för att försöka undvika det. 
Ett stort problem
i vissa områden av landet är sandinpackning i tarmen, där hästen får med sig sand med fodret när den äter som sedan blir liggandes i tarmarna. Sand är så pass tungt att det lätt blir liggande i botten på grovtarmen längst ner i magen och inte automatiskt följer med avföringen ut. Problemet uppstår oftast under milda höstar och vintrar, då marken är mjuk och betet magert. Hästarna får då lätt med gräsrötterna upp när de betar och får med sig sand på rötterna. Hästen kan även få i sig sand om den utfodras på marken i sandjord, men det är inte en lika vanlig orsak.

Nere i tarmarna kommer sanden att irritera slemhinnan och många hästar får lös avföring på grund av detta. Om det ligger en större mängd sand i tarmarna kommer detta mekaniskt att hindra tarmarna från att röra sig naturligt och skapa förstoppningar eller i värsta fall bidra till felläge och gaskolik. Det kan även leda till sämre näringsupptag från fodret på grund av störd tarmflora och tarmrörelser.

Om din häst går på sandmark och har lös avföring, lindriga koliksymtom eller svårt att hålla hullet rekommenderas en undersökning för sand. Det går att slamma upp träck i en handske med vatten för att se om sand sedimenterar i botten. Det säkraste sättet är dock att röntga hästens mage för att se eventuell mängd sand.

För att förebygga sandkolik rekommenderas att försöka minska risken för intag av sand, så som att fodra i låda och inte ha riskhästar i nerbetade hagar på höst och vinter. Loppfrön ges regelbundet ca en vecka i månaden för att få ut ansamlad sand. Det är viktigt att det ges i stor mängd, minst 1 gram/kg häst, dvs 500 g/7 dl för 500 kg häst dagligen, och dessa ska ges torra direkt på blöt mat vid utfodring. Om hästen har problem med sandinpackning och inte äter sina loppfrön kan den behöva sondas med loppfröskal på klinik flera dagar för att få ut sanden. Om röntgen visar sand i magen brukar även uppföljande röntgenbild tas efter 7-10 dagars loppfröbehandling.

/Saxtorps Hästklinik

ANNONS: