Ge mig kraft att utstå detta

Jag vet att jag slår in en öppen dörr nu, men jag hatar vintern.

Lina skriver sin seminarieuppsats om hästens temperaturreglering, den är komplex men rätt imponerande. Hästar är imponerande över huvud taget, inte alls lika klena varelser som oss. Eller som mig. Min temperaturreglering är värdelös.

Eftersom min blodcirkulation tydligen inte ens existerar fryser jag precis hela tiden, förutom efter en stunds mockning i vårt stall där temperaturen sällan understiger +14, för då börjar de dubbla jackorna och understället i microfleece ge effekt. Sjukt svettigt. Gör var och varannan morgon misstaget att leda ut hästarna till hagen i bara fleecetröja när jag börjar känna mig överhettad, och är djupfryst när vi är tillbaka i stallet. Sedan är det bara att börja om, jobba sig varm. Igen. Jag är visst inte bara kall, jag är korkad också.

Varma tår i ridstövlar och jodphurs är ju en utopi, och ungefär 20 minuter in i framridningen har fingrarna tinat upp, om man nu inte har hjärnkapacitet nog till att förstå vitsen med tjocka vantar till och från ridhusest. Visste inte att det fanns något som hette köldutslag, klarade förra årets skåne-vinter utan att bli upplyst om det här, men nu kan man säga att bilden klarnat. Dom kliar, jättemycket.

Åh, dom som inte håller på med hästar vet inte vad kyla innebär! De har inte haft lektioner i oisolerade ridhus som stadigt håller en 10 grader lägre temperatur än luften utanför, de använder troligtvis inte läderstövlar i -15, de spettar inte loss fastfrusna bajshögar från hagarna på eftermiddagarna (oh we do), och förhoppningsvis har de också sluppit brodda i minusgrader. DET, mina vänner, det är döden.

Jag har hört att hästfolk håller sig unga längre. Det beror på att vi är djupfrysta halva delen av året.

(Jag visualiserar nu. April, ge mig april.)