Grattis Roffe!

Det är dagen efter idrottsgalan där Rolf-Göran Bengtsson som första ryttare blev den äldsta personen någonsin att vinna Jerringpriset. Det blev en jordskredsseger av stora mått. Jag kan bara säga grattis!

Kampanjen för att få ridsportssverige på fötter och rösta har liknat en ordinär svensk valrörelse. I de sociala medierna så har uppmaningarna att rösta duggat tätt. Totalt sett så har "svenska folket" (läst hästmänniskorna) spenderat inte mindre än 771599:- plus trafikavgifter för att RGB ska vinna. En ganska dyr glasskål kan man tycka sådär spontant.

Jag skulle nog påstå att det är en lika stor seger för ridsportsverige som det är för Rolf-Göran. Sällan (eller aldrig) har det funnits en sådan enighet och en sådan uppslutning runt en enskild fråga som i just detta fallet. Det gör mig stolt över er. Ni skall vara stolta över er själva, lika mycket som ni är stolta över Jerringpriset och Rolf-Göran.

Min civila arbetsplats är en högst ordinär arbetsplats med "vanliga", normalt sportintresserade människor. Reaktionerna bland mina kollegor som jag har pratat med är förvåning och en viss skepsis. "Är verkligen ett EM-guld i hästhoppning en större prestation än ett VM-guld i skidåkning?" "Borde verkligen inte Alshammar ha vunnit?"

Man kan aldrig jämföra prestationer med varandra, inte heller olika idrotter med varandra. Det är ungefär som att tävla i musik eller teater. För mig var det en bragd att komma runt Göteborgsvarvet förra året, även om jag använde tre gånger så lång tid som han som vann för att springa samma sträcka.

Jag är glad idag. Glad för ridsporten och glad för Rolf-Görans skull. Glad för att ni var så bestämda i er vilja att en ridsportare skulle vinna i år. Om jag fick önska en enda sak idag så är det att någon skulle kunna ta sig an Roffe och ge honom lite media-träning, för hans tal kommer inte att gå till historien som ett av de klassiska ögonblicken...