Havrepappa praoar på Husaby Hästklinik

Jag fick följa med klinikhovslagaren, och gode vän, Jimmy Wendt under en av hans arbetsdagar på Husaby Hästklinik. Morgonen var tidigare än vanligt när jag satte mig i Jimmys silverfärgade Toyota för färden mot nordöst. Första kunden / patienten / försökskaninen var inbokad till kl 9 så vi hann med en kaffe längs vägen.

Dagen började med en travhäst som hade en hovspricka. Jimmy skruvade, najade och plastade. Det hela såg väldigt enkelt men ganska genialt ut och samtidigt som han meckade med hästens hov så pratade han och förklarade för hästägaren. Jag som trodde att hovslagare på sin höjd svor åt hästarna eller kunderna, men i övrigt var helt tysta.

Nästa häst på schemat var en stor häst som hade en fraktur. Exakt var kan jag inte minnas men Jimmy modifierade en sko så att den skulle ge bättre stöd och avlastning. Inte vet jag om han bara försökte imponera på mig, men när han var klar med fastsättningen av den modifierade skon så drog han på sig gummihandskarna (är det fler än jag som någonsin har sett en hovslagare i gummihandskar?) och därefter så gipsades hästens hov för maximalt stöd.

Dagens första akutfall var en liten vit sagoponny med fång. Jimmy granskade röntgenplåtarna tillsammans med veterinären innan han satte igång med att fila och fila och fila. Ett tag trodde jag att den lilla vita ponnyn skulle bli en halvmeter lägre än innan, men tillslut var han klar.

Nu trodde jag att vi i sann kontorsanda skulle ta en kaffepaus och kunna gå och kissa lite, men jag hade fel. Nästa kund visade sig redan så uppbunden och väntade... Ja, alltså hästen stod uppbunden, inte kunden. Det hade varit lite kinky. Det var en häst som gått EM i fälttävlan och Jimmy varmskodde honom runt om.

Är det inte lite märkligt att hästarna inte får panik av all rök? Jag menar, de är ju flyktdjur, och är det någon gång som de verkligen borde lägga benen på ryggen så är det väl om det ryker och luktar brand? Att flippa för en brevlåda känns inte alls lika motiverat på något sätt.

Efter detta fick vi tid till att äta lunch och dricka kaffe (äntligen). Personalen på Husaby är verkligen jättetrevliga och det var skönt att få tina upp sina frusna fingrar lite. Även om solen sken så är det trots allt vara februari och vinden var kall, väldigt kall i stalldörren. Näste man till skoning var en häst. En ganska sur häst som gjorde sitt bästa för att inte bli skodd. Jimmy var röd i ansiktet och blev lite svettig. Att hästen dessutom tyckte om att smaka på sin hovslagare får man se som en ren löneförmån.

Ja, jag sökte skydd bakom galler för att undvika att bli biten. Det fungerade bra... Dagens två sista patienter kom i flock och bestod av två små ettåringar som skulle kontrolleras i benställningen. Bara för att de är små och drogade så innebär det inte att det är en "walk in the park". Det liknade ganska mycket en brottningsmatch som böljade fram och tillbaka. Ibland hamnade Jimmy i underläge men stod ändå tillslut som segrare i striden om åtta hovar, mycket tack vare en del tjuvknep, samt hjälp av väggarna.

Nu undrar ni om jag inte hade några hyss för mig när jag var på Husaby? Självklart hade jag det. Jag tycker ju om att gå bakom kulisserna och tränga in på djupet, och i ett obevakat ögonblick så smet jag iväg även på Husaby Hästklinik. Jag såg att en del patienter hade väntat länge, väldigt länge, kanske för länge...

Bakom en stängd, omärkt och undanskymd dörr så hittade jag hjärtat i hela verksamheten på Husaby. Jag hittade deras mycket hemliga reservdelsförråd!

Jag hittade en skylt som sa "Cafeteria och sekretariat". Jag tyckte det lät intressant så jag följde skylten. Jag vet inte riktigt vad ni har för krav på vad som är en okej fika och inte, men jag tyckte inte att den cafeterian som jag hittade riktigt levde upp till en standard som man kan förvänta sig i Sverige 2011...

Husaby är verkligen en jättefin anläggning, och även om jag hoppas på att slippa besöka den som kund, så var mitt besök som PRAO väldigt roligt.