Havrepappas julevangelium 2011

Som ett brev på posten, eller som lök på den fina laxen (?) så kommer här Havrepappas julevangelium 2011. För fjärde året i rad så har jag fått äran och förmånen att önska Hippsons läsare en synnerligen god jul.

Det var en gång för länge, länge sedan, långt borta på en plats fjärran från denna där vi nu befinner oss. Där bodde två eländigt fula hästar med dåliga halsansättningar och med kroppar som skulle få en flodhäst att framstå som smal och smidig. Ingen som inte kunde gå ner i spagat kunde rida dessa kreatur till hästar, ty så feta var de.

De gick mest i sin hage och mumsade gräs dagarna i ända. Ibland red någon av grannens arton döttrar på dem, men eftersom de var enfaldiga djur (även i hästmått mätt) så var de, trots sin ansenliga ålder, knappt möjliga att styra ens med det skarpaste bett och med ett spö lika långt och hårt som en telefonstolpe. Därför ville sällan någon av de arton döttrarna rida, vilket passade de två hästarna alldeles utmärkt, eftersom de då fick mer tid över till sin favoritsyssla, att äta.

Den fulaste av hästarna hette Holger och hans, något mindre fula, hagkompis och fru hette Helga. Bonden brukade komma förbi hagen lite då och då för att se till dem, och när han såg på dem så sjönk hjärtat som en sten i bröstet på honom och han brukade sucka tungt medan han tänkte att de där två var omöjliga att både sälja eller ha någon användning för. Han brukade tänka att han måste kastrera Holger snart, innan det skedde en olycka i hagen, för vad som skulle komma ut av en sådan avel var mer än vad bonden ens orkade tänka på.

En natt när Holger och Helga stod i sina spiltor och sov så uppenbarade sig en ängel för dem där inne i stallet. Den talade till dem på ett språk de nästan förstod. Det var som deras eget språk, men med en dialekt som var en märklig blandning av skånska och tyska. Ängeln talade inte många ord, faktiskt inte ett enda ord mer än vad som var absolut nödvändigt, men Holger och Helga förstod att något märkligt skulle hända dem. De skulle bli föräldrar.

Bonden svor så att det ekade över hela bygden när han förstod hur det var ställt med Helga. Holger miste kulorna samma eftermiddag, trots att det ändå var försent. Ett välsignat föl växte redan i Helgas mage, och bonden fruktade det värsta. Vad skulle komma ut med två så eländigt fula och odugliga föräldrar? Han kunde inte se dem där hemma längre, så han bestämde att de måste flytta till en hage långt, långt bort.

På vägen till den nya hagen så kände plötsligt Helga att det var dags att föda sitt föl och Holger började förtvivlat leta efter en plats där den lille kunde födas. Det var svårt att hitta en plats, men tillslut så fick de övertalat en svinfamilj om att få låna deras ho, så fort de bara hade ätit klart.

Helga knep ihop för kung och fosterland allt medan svinen åt, men lagom till desserten så gick det inte att hålla emot längre, och ut ur Helga bokstavligen flög det vackraste, mest välsignade föl som världen någonsin hade skådat. Det var ett långbent, ädelt föl som rörde sig med en fantastisk energi. Bonden grät först av lycka, och sedan av ilska, eftersom Holger hade mist kulorna i bondens vredesmod.

En ny Messias i hästvärlden var född, det var just denna dag, den 24 december på en plats långt härifrån. Ni undrar förstås vad gosse-hingsten kom att heta? Eftersom han flög ut över svinens dessert, som just denna dag bestod av gräddtårta, så kom han att döpas till Tårtilas (alltså den som i tårta lades).

Med detta vill jag önska alla er läsare en riktigt god jul. Var goda och snälla emot varandra och era hästar. De hälsar att ett dubbelt mått havre inte skulle skada till kvällsmat. De säger att de hellre tar två mått havre än nya benskydd, om de nu måste välja.