Hej, förlåt, Hello, England.

Ungefär ett halvår har gått sedan i torsdags och jag satte min häst på en lastbil, men äntligen har jag också fått åka.

Helgen har mest gått ut på att få tiden att gå. Tack, Mark Levengood för roliga böcker! Igår tog jag en långpromenad på två timmar när otåligheten sprängde i kroppen.

När det äntligen fick bära av mot flygplatsen var jag mycket nöjd med min, i mina ögon minimala packning. Ändå blev det, fördelat på två väskor, 41,6 kg. En liten, liten övervikt (20 kg per väska är egentligen max) men personalen på Norwegian hade en bra dag och släppte igenom mina väskor utan omfördelning av packningen. Som handbagage bär jag min dator, handväska och ridstövlar i en ganska "o-chick" stövelväska. What to do, liksom. Stövlarna ska med.

Flygplatser är alltid lika spännande. Inte för att jag kan kalla mig vagabond precis, men några har jag passerat genom åren. Landvetter känns ganska okomplicerad och logisk i sin opersonliga helhet. Människorna på flygplatser är desto roligare. De första stollarna jag stötte på var i rulltrappan upp till gaterna. En tvåhundraårig utrikisk tant stannade precis när hon kommit upp för rulltrappan, varpå vi andra femton som stod precis bakom rullade rakt in i hennes ladugårdsbreda bak, och en excentrisk mamma med två små kottar började skrika för både sitt och alla andras liv att det var livsfarligt. Vi kunde ju ramlat baklänges allihop. Tanten vänder sig om och förstår nog lika lite som de flesta andra om uppståndelsen över olyckan som aldrig hände. Någon som däremot tänder till är en man med fem storlekar för stora byxor, uppdragna över naveln, åtdragna med ett bälte han alldeles strax fastnar i säkerhetskontrollen med. "Det var inte mitt fel!" utropade han om och om igen i jag-ska-flyga-för-första-gången-och-är-jättenervös-panik, tills han slår följe med mamman och tillsammans svär de över hur illa det faktiskt kunde ha gått. Den uråldriga tanten var skön. Hon ryckte på axlarna. Vadå, hon behövde väl pausa?!

Jag kanske inte ska vara så kaxig när det gäller flyg-feber. Själv är jag ingen flygfantast precis. Jag tycker inte om det. Inte för att jag är rädd, men det känns onaturligt och kroppen blir konstig. För att inte tala om obehaget som följer när hjärnan långsamt och i sin fulla storlek ska pressas ut genom öronen genom hela luftfärden. Samtidigt är det väldigt fascinerande och coolt, väldigt high-tech på nåt sätt. Så med skräckblandad förtjusning kan man väl säga att det är. En gång när jag skulle flyga från Stockholm till Malmö trodde jag att min sista stund var kommen och att jag skulle dö i en terrorattack mot Turning Torso eller Lilla Torg. Ont i magen hade jag haft hela dagen. När vi sitter vid gaten pejlar jag in en man som sitter snett mitt emot och dömer snabbt ut honom som potentiell självmordsbombare, i min nervösa paranoia. Och sedan skenar fantasierna. Han ser sådär grå och tråkigt korrekt ut, på ett inte billigt men absolut inte påkostat sätt. Alldaglig. Lite övervikt i bukform. Nån sorts skepparkrans på ansiktet. En form av hatt, lite för korta byxor i en blekt svart kostym som är lagom förstor för att rymma lite dynamit och ett par oputsade skinnskor.  Självklart sätter han sig bredvid mig på planet. I ett tresitssäte, med en tom stol i mitten. Jag längst in vid fönstret. Kan inte flytta mig på hela flygresan, tänker jag. Han är en av dem som vägrar stänga av sin mobiltelefon, vilket jag direkt kopplar till hans kumpaner som nånstans ska hjälpa till vid denna terrorattack. Väl uppe i luften vänder han sig mot mig, räcker mig en broschyr och frågar "vill du läsa?". På riktigt, på broschyren står det nåt i stil med "Sju frågor om döden och livet efteråt". Jag läste för jag vågade inte annat och längst ner på någon sida står det "Jehovas Vittne". Jag hoppas att jag, eller nån annan heller för den delen, inte ska hamna närmare en terorristattack än så. Det räckte, hade jag haft hjärtflimmer hade det flimrat för sista gången.

Nåväl, flygresan idag var betydligt trevligare än den från Stockholm till Malmö. Framme i London blev jag upphämtad och solen sken, det var inte ett moln på himlen och det var fortfarande väldigt varmt fastän det började bli kväll. Perfekt! Framme på gården var det dukat för en trevlig grillkväll. Jag har redan börjat trivas!

Dagens citat kommer från två brittiska pensionärer som mycket rutinerat dansade genom alla köer, kontroller och butiker på Landvetter. När de passerar toaletterna säger mannen till sin fru; "You have to seize the opportunities when you can". Och då tänkte jag att Jaa, det är precis vad jag gör just nu.