Helena Lundbäck om sin historiska VM-final

Helena Lundbäck är historisk. Hon är den enda svensk som tagit sig till final i VM, där ryttarna byter hästar med varandra.
– Jag var inte alls förberedd på att komma dit, säger hon.

Helena Lundbäck och Utfors Mynta var först inte med i diskussionerna inför VM i spanska Jerez 2002. Mynta hade haft en herpesinfektion och hade inte gått de stora tävlingarna på flera månader, hon var borta från dessa klasser i åtta månader och friskförklarades bara tre månader före VM.
Men så föll flera hästar bort och Helena fick frågan om att vara med i det svenska nationshoppningslaget, i en omgång bara någon månad innan VM:et.
– Det gick bra och sedan rullade det på. Men alltså, jag hade gett upp tankarna på VM, Mynta skulle inte bli frisk i tid. När det sedan stod klart att jag kunde rida och blev uttagen var jag taggad, men lite tagen av stundens allvar. Jag kände inte minst ett ansvar gentemot Helena Persson för att hon inte skulle känna sig snodd på sin plats. Ett dåligt resultat var inte ”fair” mot henne, säger Helena.

"Var helt paralyserad"
Tillsammans med det svenska laget tog hon silver och sedan stod det klart att hennes individuella resultat räckte till finalen – The Final Four – som den ju heter. Där byter de fyra bästa ryttarna hästar med varandra.
– Det är en superhäftig grej att ha varit med om, men jag var inte alls förberedd på det. Jag vaknade klockan fem på morgonen alldeles kallsvettig och helt paralyserad. Jag var riktigt nervös.
Dessvärre visade det sig att planen med att rida första hästen Liscalgot på samma sätt som Mynta, med mycket ben och framåt, inte alls höll.
– Med irländarens häst, Liscalgot, tänkte jag först sätta tryck och rida framåt. Det fungerade ettan, tvåan, trean men sedan blev den alldeles för het, som ett hjul som bara snurrar fortare och fortare. Då kom två nedslag. När jag väl förstod hur jag skulle rida den var det för sent. Jag valde fel taktik helt enkelt, säger Helena.

Bara två språng på "okända" hästen
Ryttaren har tre minuter på sig från det att han eller hon sitter upp. Man får bara ta två språng med den ”okända” hästen. Antingen ett räcke och en oxer eller två språng på det ena, hindren får inte vara högre än 1,30.
– Det är inte mycket tid. Så här i efterhand hade det nog varit bättre att bara ha flutit med lite mer, inte ridit på så mycket. Jag kände inte in den första hästen, tänkte för mycket och lät inte känslan styra. Men det är lätt att vara klok med facit i hand. 
De andra två hästarna gick det bättre med, Helena drog på sig några tidsfel och slutade till sist på en fjärdeplats, alltså precis utanför pallen.
– Jag var ju körd i alla fall, så jag tog det lite lugnare då. Jag vet att Eric Navet, fransmannen, var orolig inför att jag skulle rida hans hingst. Han trodde kanske inte att jag skulle komma rätt på hindren med den stora hästen. Men det gick bra, och efteråt kom han fram och tackade för att jag ridit honom så fint. Det var väldigt sympatiskt av honom.

Skulle förberett sig bättre
Det är som sagt lätt att vara efterklok, men Helena önskar att hon hade förberett sig bättre.
– Jag hade tänkt tanken om att komma till final, men jag hade ingen plan när jag väl var där.  Man skulle så klart ha läst på mer om hästarna, kanske tittat på filmklipp och skaffat sig en bättre uppfattning om dem i förväg. Men jag är ganska säker på att Sylve (Söderstrand, förbundskapten både då och nu reds amn.) inte gör om samma misstag. Det här är något som grämt honom i alla år – att vi inte var bättre förberedda. Jag vet att han inte kommer att låta det gå på samma sätt igen.
– Formen med ”Final Four” är riktigt rolig och den ska absolut vara kvar. Men visst spelar lottningen roll, vilken ordning man får rida hästarna i kan bli helt avgörande, säger Helena.

Irländske Dermot Lennon tog alltså guld, fransmannen Eric Navet silver och USA:s Peter Wylde red hem bronset. Här ser du en av ritterna som Helena gjorde med lilla Mynta:

Text: Ida Röök
Foto: Annelie Lundkvist (Infälld Myntabild: Emma Rost)