Hur allt började...

Visst är det ganska kul att tänka på hur saker och ting blev som det blev? Hur tillsynes slumpmässiga val i slutändan påverkar oss något enormt. En sådan enkel sak som varför man började rida, till exempel.

Som så många andra, så började jag helt enkelt för att mina kompisar gjorde det. Mina föräldrar, som inte hade någon som helst erfarenhet av hästar, satte mig på ridlekis på ridskolan när jag var sex. Pappa tänkte att jag väl skulle hålla på "med det där" ett tag och sedan tröttna. Det gick så där med det.

Jag minns inte riktigt vad det var som gjorde att jag fastnade så hårt, men jag vet ganska precis när det verkligen var helt kört. Det var sommaren 1999, ridläger på ridskolan hemma. Jag var en lite blyg och eftertänksam räka till nioåring.

Jag var nio år, och hade för första gången insett vad kärlek var. Han hade stora bruna ögon, spretig svart lugg, en vilja av stål, och han var det finaste jag visste. Ett envist gotlandsruss, och det spelade ingen roll hur många gånger han tryckte in mig i väggen när jag, ståendes på tå, försökte få upp sadeln. Det gjorde ingenting att han drog ner huvudet precis när jag hade lyckats få lite ordning på styrningen, så att jag for som en katapult fram på halsen. Han lyfte aldrig på hovarna när jag skulle kratsa, men jag visste ju att han hade ett hjärta av guld, världens bästa häst. Att han sedan inte alltid visade det för mig, det gjorde inget.

För jag var helt förlorad.

Ibland gick han ju faktiskt åt rätt håll, och känslan när han lyssnade på mig och jag kunde styra runt den där kluriga banan på minst 30 cm, den var fantastisk. Jag förlät honom för allt, för trots blåmärken och gråt, så kunde han också göra den här lilla nioåringen till världens lyckligaste tjej.

Jag vet inte hur mycket som har förändrats sedan dess, egentligen. Intresset har mest bara tagit mer avancerade former, men det är precis samma glädje, samma gränslösa kärlek till hästarna och sporten, samma envisa vilja att kämpa på framåt.

Stunderna när allt fungerar gör det värt slitet, många gånger om.

Mycket skoj har det varit på vägen hit, och ändå har det knappt börjat. Men den här herrn var först ut, och utan honom vet man aldrig vart jag hade tagit vägen. Jag tror ridskolehästarna har hästsveriges viktigaste jobb, och på ridskolorna tas nästa generation hästmänniskor fram.

Med allt det här i åtanke, med det jag har med mig, så är det väldigt kul att gå i skolan, inte bara för att det är roligt att utvecklas och att lära sig själv - det största nöjet ligger ju i att sprida det vidare, och själv bidra till utvecklingen!