Hur hittar man styrkan att resa sig efter skoven?

Det finns dagar när kroppen rasar innan jag ens hunnit vakna. Dagar när benen brinner, bäckenet pulserar och nervtrådarna känns som elektriska stängsel. Dagar när skoven slår till så hårt att jag undrar om det är nu jag går sönder för gott.

Men det är också på just de dagarna jag har lärt mig mest om vad styrka faktiskt är.

För mig kommer styrkan inte i stora kliv eller dramatiska vändningar. Den kommer i små, nästan osynliga beslut. Som att sätta mig upp i sängen när kroppen skriker ”låt bli”. Som att ta ett djupt andetag när paniken river i bröstet. Som att fortfarande våga drömma, trots att skoven försöker få mig att ge upp.

Skoven tar mycket. Rörlighet. Känsel. Energi. Ibland till och med hoppet.

Men de tar aldrig allt.

Det finns alltid en rest kvar. En liten bit av mig som vägrar bli tyst. Det är den delen som säger: ”Du har rest dig förut. Du kan resa dig igen.”

Och jag tror att mycket av min styrka har jag hittat i stallet. När jag med min hästarna lämnar jag rädslan vid dörren – för han bryr sig inte om mina skov, mina ärr eller mina domningar. De lyssnar på det jag KAN göra. Inte det jag inte klarar.

I sadeln återfår jag något som sjukdomen aldrig lyckats ta: min känsla av frihet.

Jag rider ibland med kardborreband över låren, band mellan stigbyglar och sadelgjord, dubbla ridspön när kroppen är trött – men det är inte hjälpen som gör ridningen vacker. Det är samarbetet. Tilliten. Språket vi har hittat tillsammans.

När skoven är som värst brukar jag tänka så här: Styrka är inte att inte falla.

Styrka är att resa sig igen – även när man vet hur ont och svårt det är.

Och varje gång jag tar mig tillbaka till ridningen, även om det är tre stapplande steg, så påminns jag om att min resa inte är över. Den bara har en annan form än jag trodde.

Så hur hittar man styrkan att resa sig efter skoven?

Man letar där ljuset finns. I andetagen, i viljan, i människorna och djuren som bär en när man själv är svag. Man hittar styrkan i att fortsätta, trots allt.

Och ibland räcker det att bara ta sig genom dagen.

Det är också styrka.

Follow Instagram: MarieKarlhberg