Hur ska man kunna tävla med framgång om man inte har en bra häst?

Efter det senaste blogginlägget kom påtryckningar om att jag blivit väl poetisk och i ett sms fick jag höra att jag liknade Ranelid i mina utsvävningar. Good or bad? Kanske var det våren som förförde mig och fick mina sinnen att sprudla. Existerar den äkta kärleken till hästen, finns också en kärlek till naturen, grönskan, fåglarna, vinden och livet.

För att nu istället sammanstråla denna bloggs huvudrubrik med gamla historier, vill jag minnas året 1998 när jag red Hamburgs legendariska Derby på RS Isac. Via min gode vän Harm Thormählen hamnade jag på samma middag som Paul Darragh och Prinsessan Haya, dit han sålt hästarna Cera och Come on. Snacksalig som jag är, hade jag innan kvällens slut blivit en del av ett lag som bestod av just oss tre. Laghoppningen var någon sorts stafett och jag red Muscot, f. 1991 e. Little Boy- Robin Z, som då ägdes av inga mindre än Sylve Söderstrand och Ragnar Bengtsson. Muscot såldes senare till Britt och Jan-Ove Hallgren, för att tävlas upp till ungdoms-EM av dottern Linda. Han såldes vidare till USA där han sköttes av Patrice Ljung, en av mina bästa hästskötare under min karriär.

Patrice hade en osedvanlig förmåga att få hästarna att må bra, faktiskt så bra att de knappt gick att känna igen. Första tävlingen vi åkte till var Falsterbo. Jag hade ett tidigt startnummer och sprang banan för att sedan skynda mig till framhoppningen. Väl där kunde jag inte hitta min häst. Det var före mobiltelefonernas tid och jag fullständigt skenade till stallet som givetvis var tomt. Jag skenade tillbaka (tur att man var ung) och letade efter Rastell som fortfarande inte kunde skymtas. Plötsligt hörde jag ett blygt ”Jens”. Jag tittade dit och där stod Rastell, så snygg att jag trodde det var Nelson Pessoas häst. Vilka magiska fingrar hon hade, Patrice.

Vid lagtävlingen i Hamburg 1998, slutade vi i mitten på resultatlistan. Vi hade ändå väldigt trevligt, vilket jag tror var orsaken till att Paul Darragh några år senare ringde mig och sökte hästar. Under de kommande åren reste han till Sverige med en skotte, Gavin Russel, som köpte ett antal svenska hästar. Tragiskt nog så avled Paul den 3 januari 2005. Han var en riktig hästkarl, må han vila i frid. När Gavin Russel vid ett senare tillfälle letade nya hästar, hörde han direkt av sig till mig. Med familjen kom han till Sverige, men utan Paul blev det inga affärer trots att vi provade mängder av hästar. Innan hemresan ville han tala enskilt med mig. Jag trodde att jag skulle få skäll för att jag visat för dåliga hästar, men så var inte fallet. ”Jens, I like you. Find a good horse and I will buy it for you.”

Jag trodde knappt att det var sant, men letade upp två hästar. Den ena var Lunatic e. Landlord – Utrillo, uppfödare familjen Dyrendahl. Den andra hästen var Carisma e. Cardento – Maraton, uppfödare Gunilla Persson Berg. Han köpte båda, Lunatic var då åtta år och Carisma sju. Peder hade tipsat om Lunatic, en eloge till honom! Carisma, som jag hade sett i Trolleholms ridhus, hade både en stam och utpräglad spänst som jag fastnat för. Åren gick och hästarna utvecklades till två blivande stjärnor. Gavins tanke var att hans dotter skulle kunna tävla en av hästarna. Hon var över och provade, men de var alldeles för vassa. En skulle då säljas. Jag visade båda för Ludo Phillippaerts och han köpte Carisma, som samma år blev Europamästare för juniorer med Olivier.

Lunatic blev kvar och vi utvecklade ett sällan skådat partnerskap. Hösten 2011 tyckte Gavin att det var dags att sälja Lunatic. Jag fick ett ultimatum att sälja eller köpa honom före årsskiftet, annars skulle han flyttas till en ung skotsk ryttare vid namn Scott Brash. Tiden gick och det blev dags för Stockholm International Horse Show i Globen. Lunatic och Cavat BTB var i toppform. Jag hade idel topp tre-placeringar fram till Grand Prix. När jag satt på läktaren och memorerade banan hamnade jag bredvid en god vän vid namn Marcus Lindblom samt hans dotter. Min gode vän Per-Erik Kjellberg var den som introducerat mig för Marcus familj. Per-Eriks talangfulla dotter Amanda hade tidigare köpt Kurage av mig. Hon och Kurage vann junior-SM, deltog i JEM och var placerade i internationell Grand Prix. Kurage, som var född 1995 e. Rivage du Poncel – Robin Z, uppfödare Flyinge AB, ägdes av Wenche Håkansson under den tid jag red honom. Ännu en fantastisk hästägare jag har haft genom åren! Jag berättade för Marcus om mitt dilemma och sa: ”Om du köper Lunatic, satsar vi på OS i London.”

Marcus köpte Lunatic, som en timme senare var tvåa i Grand Prix. Vi vann meetingpriset och därmed min första segerbil. Resten kan ni nog. Det ni inte vet är att torsdagskvällen före nationshoppningen i Falsterbo, ringde Marcus för att meddela att Lunatic skulle säljas direkt efter OS. Jag blev iskall i kroppen och frågade om inte jag borde ha en förköpsrätt. Marcus tänkte snabbt efter och svarade att det lät logiskt. För att jag skulle kunna prestera på nationshoppningen, kände jag att detta måste lösas innan. Jag ringde Jan-Ove Hallgren och frågade om han kunde hjälpa mig, vilket han gjorde med bravur. Samma kväll hade Jan-Ove med familj samt Matthias Bewerstorff med familj köpt hästen med äganderätt efter OS. Vi var trippelnolla i nationshoppningen och det svenska laget vann. På måndagen hade jag en fruktansvärd tandvärk efter att jag i all stress bitit ihop tänderna under hela helgen.

Jag vill tacka alla fantastiska människor som supporterat mig i tuffa tider. En bra hästägare är nästan lika viktig som en bra häst.

/Jens