Inte bara för fysiken

"Varför tränar du så mycket, du behöver väl inte gå ned i vikt?"

Känns kommentaren ovan igen? Jag tror att många har hört den och många har nog också tänkt den någon gång, eller åtminstone i de banorna.

Träning ska man väl få lov att må bra utav, utan avsett om man behöver gå ned i vikt eller ej? Oavsett om man behöver - eller VILL - ändra på kroppen på något sätt överhuvudtaget. Och träning ska väl inte behöva handla om den där fitnesshysterin heller, där det enda målet är att ha synliga magrutor på stranden i sommar. Det kan väl få handla om att röra på sig för att må bra, sen kan man förstås få en mängd trevliga effekter på köpet av träningen.

När jag tänker efter, så är nog den psykiska må-bra-kicken den främsta anledningen till att jag tränar fysiskt. Jag rider för att det gör mig lycklig. Jag kan sätta upp mål och tävla inom ridningen för att det ger mig ett extra driv, även inom andra områden i mitt liv. Jag promenerar och springer för att jag blir mer klarsynt av det (mja, psykiskt menar jag alltså, tyvärr kan jag inte kasta glasögonen eller linserna efter en promenad). När pulsen ökar och jag blir andfådd medan fötterna flyger fram över en skogsstig tycker jag ju att det är härligt för att jag känner att jag mår bra, inte för att jag känner att jag... går ned i vikt? Träning är starkt förknippat med vikt, mått och skönhetsideal, och jag tycker faktiskt att det är synd. Jag förstår varför det har blivit det, vill man till exempel gå ned i vikt så kan ju faktiskt träning vara rena guldgruvan att använda sig av - men kanske skulle fler våga prova någon form av träning om huvudfokuset låg på att göra det för att må bra, istället för på "att forma om kroppen". Men missförstå mig inte nu, jag förstår att just det där omformandet av kroppen är själva moroten och drivkraften för många. Och det är ju jättebra! Men om man inte vill forma om sin kropp då? Självklart ska man kunna träna och vara stolt över det ändå.

Jag får ett skogs-ryck ibland. Då springer jag i skogen tills jag blir trött, när jag blir det går jag tills jag blir pigg, sedan springer jag igen. Svårare än så behöver det inte vara. En paus här och där för att titta lite närmare på allt fint våren bjuder på nu. Svårare än så behöver det verkligen inte vara! Det kan göras allt från lite svårare till oerhört mycket svårare, det kan göras lättare också, men mitt motionspass som nog snarare ser ut att vara någon som har sprungit vilse och irrar omrking i skogen, ger mig i alla fall den effekt jag är ute efter. Tankarna blir mycket klarare och jag kan inte annat än att må bra efteråt. Jag tror att vi ryttare kan ha stor nytta av sådan rensa-tankarna-motion innan ridpassen för att kunna koncentrera oss bättre och verkligen vara i nuet när vi väl sitter där i sadeln. Mockning kan fungera på samma sätt. Men ibland behöver åtminstone jag få kroppen mer trött än så, ensam, ute i skogen. Utan en tanke på att gå ned i vikt.